The Beach

4

Äääääeehhhhh!!

Vad är det här för skit?

Nej men: allvar nu.

Jag var ändå nyfiken på ”The Beach”, här. Hade något slags kultförväntningar, efter artisten Frickys hyllning ”Lovers The Beach” och sättet han pratade om den här filmen.

Friheten. ”Kommer man nånsin få det chill nån gång?” och så vidare.

Men eeeeh … det är ju en manusmässigt lösryckt, halvdant spelad och visuellt FUL röra, det här.

All over the place.

Typ det sämsta från 90-talets slut samlat i en popkulturell skärningspunkt.

”The Beach” är bara … så mycket coming-of-age-klyschor, slappa actionscener (hajen som jagar Leo!) och svagt drama utan någon egentlig riktning.

Över allt vilar dessutom en nåååågot osoft postmodern kvasikolonialism (ja, jag skrev precis den meningen).

Äh.

Jag orkar inte ge den mer, ärligt talat.

Skitrulle.

Petter

6

Det är alltid farligt att konfrontera och _nagelfara_ nostalgin, inte minst det som med åren ONEKLIGEN fått en stark hinna av rosa, drömskt skimmer in the semi-old bank of brain.

”The Beach” hamnar ju där.

Såg den första gången som prunkande (!) tonåring där med söndersmörad Nisse-fakkin-limpa (tjock som en bibel) i ena handen och ett glas RÖD milkymilk i andra. #Health or #NoHealth?

Då: wow-känsla. Utomlands. Palmerna – va? Oh. Beer (”will I soon drink, mom?”) and HOT BODIES. Den där tropiska, drömska hettan och försiktiga, mentala ansatser a’la ”där kan jag vara och bli vuxen om typ tio år” som smånervöst smög sig in i huvudet för ett hisnande rus.

Och allt var ju så ”HDR-igt”, trots att det var en megabegränsad tjock-TV med typ tre färger man satt framför och glupskt hinkade i sig av Sökandet Efter Livet på andra sidan klotet.

Men.

Tiden går.

Och det som var så dunderljuvt back in the day of B-vika @ Jämtland ser – ju – helt annorlunda ut i dagens ljus.

Typexempel: stranden i sig.

Minns den som expansiv, djärv och som tagen ur en sådan där DALL-E-promptslinga där man hela tiden ber AI-doktorn att ”make it MORE beautiful”.

Nu: knappt snäppet bättre än pissiga stranden vid Nästeln strax utanför Åsarna. Men inte mer.

Leo är SÅ KLART bra som den sökande spolingen Richard, som efter att ha fått en karta av en nyckfull missbrukare, beger sig ut på öppet hav (-ish) för att hitta ett nytt liv bland öarna.

Men det är en röra, bro Pete är inne på det här INTILL.

”The Beach” tar vida språng mellan det mesta och det är svårt att hitta en storymässig mast att hålla sig i.

Det är ingen höjdare – egentligen.

Men jag sitter ändå och småmyser lite. Är det okej? Kanske är det någon sorts vemodstrånad som spökar eller så.

Har faktiskt – på rillen – svårt att rådissa ”Bachy”.

I åsikts- och bedömningskampen mellan Joe d.y. och Joe d.ä. landar vi någonstans där mittemellan.

CAN YOU HEAR WHAT I HEAR?

Joakim