Allied

5

JO DÅ!

Den tar sig.

”Allied” börjar nämligen som en såsig, om än vacker, berättelse. Om två snygga spies med målsättningen: headshotta nazis i Marocko.

Cotillard och Pitt. Marianne (märkligt nog låter det nästan exakt som ”Marion”) och Max. Fransyska och kanadick. Puppa och pe… NEJ!

Sorry.

Got off track.

Men det är lätt, med såna här filmer.

Jag och mitt sällskap ligger ju på soffan och chitchattar om ditten och datten under filmens första typ 40 minuter. Den misslyckas med att dra oss in.

Kostym och scenografi är så klart TOP NOTCH, som sig bör i produktioner av denna (ekonomiska) magnitud.

Men manuset har rätt låg densitet. Soppa med huvudingrediens spik – lite så.

Mot slutet, typ sista 40 minuterna, blir det riktigt tätt. Biter lite i naglarna medan snaran dras åt.

Men den emotionella slägga som den sista skälvande kvarten kunde ha varit blir i stället en sån där mysig liten arkeologhammare.

Petter

4

”Allied” är lustig.

Den rör sig mellan så mycket som är så olika.

Ibland känns regissör Zemeckis fisljumma CoD-thriller som en buskis, ibland som ett sublimt melodram, ibland som ”Bert – Den sista oskulden” och ibland som typ ”The Office”.

Vi vallas runt i en oförutsägbar matinévälling av en ganska så godtycklig och impulsiv kompass, så är det ju.

Är det skratt här?

Sorg?

Varför går Pitt från hårdhudat, betänksamt och känslotömt stoneface till jovialisk typ koordinatorsoldier på TRETTIO sekunder?

Och sen – ner under täcket för typ ”American Pie”-flabb?

Nåväl.

Synopsis: amerikanske agenten Max (Brad Pitt) dimper ned i öknen i Marocko under ett brinnande WW2, möter upp franska motståndskämpen Marianne (Marion Cotillard), utför ett attentat mot nazisterna och hamnar därefter i jobbigt kärleksklister.

Vem kan han verkligen lita på i spionland?

Sista tredjedelen av ”Allied” är stark, rivig och spännande. Jag har bra pump i bröstet när en paniksvettig Max LUBBAR sig igenom karga stadslandskap i jakt på sanning och ärlighet och samtidigt stressblänger upp mot fladdrande himlar som gnistrar och brinner av raketer och bomber.

Det känns som att Zemeckis hittar kurs där.

Lite försent, tyvärr.

För det är alldeles för, ja, kollrigt innan dess. Det slirar en del, tonfallet är mest stirrigt och jag känner för lite.

På plus: Pitt (hur KAN han vara 53 år och FORTFARANDE sporta bebislena skinkor om svaret INTE stavas CGI?) som är stabil rakt igenom.

Cotillard är ännu STÖRRE och ännu BÄTTRE (framför allt i slutet).

Och det är VACKRA scener. Stiligt tittskåp. Med mörka himlar som det skjuts hål på av ljus, ilska och rädsla.
Vidsträckta ”Journey”-öknar (bump the fist, Bernhardsson?), krispiga closeups (4K, no?), ångande sexscener som doftar av viljestark hud och ”Titanic” (typ samma bil?) och ASMYSIGA och pittoreska bistron med bondkaka (?) och svindyr bönjuice (#BPDNTTWAT). Tom Ford-pricksäkert, ni vet.

Men.

Det är för virrigt.

Riktningslöst i sin helhet.

Me no really happy et al, Zemmy Boy.

Joakim