The Meyerowitz Stories (New and Selected)

8

Noah Baumbach, va.

En av våra mest pålitliga små filmfabriker (?) i samtiden?

Har väl inte gjort EN rulle som är under en sjua?

Och ”The Meyerowitz Stories” (palla parentesen) ändrar inte på det.

Det är inte mycket alls som ändras, egentligen.

Det är ännu en berättelse om neurotiska judiska familjer någonstans i östra USA.

Och ”The Meyerowitz Stories” är som vanligt väldigt välskriven, – spelad, -tonsatt und so weiter.

Det något nyskapande den gör ligger i dess dramaturgi.

När en delberättelse i det större narrativet anses klar klipps den osentimentalt av, skärmen svart (becksvart på OLED EMANUEL ARBMAN, förstås) och ett nytt kapitel inleds.

Allt dökött gropas ur, alla de där mer eller mindre menlösa scenerna som t ex lämnades kvar i förra veckans ”Maggie’s Plan”.

Kvar finns alla stunder som berör.

Vare sig det väcker sorg, ilska (FAN vad vi vill slå Dustin Hoffman på snoken här), *asg* eller ångest.

Det är en fint berättad samling av små historier som blir en angenäm helhet.

Petter

8

Ah.

Great Noah.

Fram till att jag var typ nitton år eller så hade jag mest sett dyngig action eller slappt proddad straight to VHS-skräck (favvo: ”Children of the Corn” där en macheteglad Malachai med balsamflygigt Tobbe G-svall [pre-snaggen) stod i fronten).

Det räckte för mig.

En bättre bunke lättsaltat, mjukisar (Champion!) och storylines som gick bra att bara hälla rakt ner i hjärnan.

Sedan kom – ju – ”The Squid and the Whale” (10/10) av Noah Baumbach och ruskade om.

Det var svårtuggat och det brände till och det 80 minuter långa mötet ställde frågor till mig.

Jag upptäckte Det Starka Dramat.

Och jag har nog sett allt nu.

”Mr. Jealousy” (9/10), ”Margot at the Wedding” (7/10), ”Greenberg” (5/10), ”Frances Ha” (7/10) och ”Mistress America” (6/10).

Det har varit upp och ganska mycket ner.

Men med ”The Meyerowitz Stories (New and Selected)” är han ju tillbaka på något sätt, Noah.

Jag känner mig drabbad igen.

Av Adam Sandler (!) och Ben Stiller (!) och framför allt av Dustin Hoffman.

Det är en sorgsam, uppriktig och hudnära liten historia här. Om syskon som förhåller sig till varandra som gummiband. Om dysfunktionella relationer, psyken som faller samman, arv och miljö och att leva i någon sorts abstrakt skugga och det ena (förväntningar) med det andra (förluster).

Synopsis?

Äh – TYP inte relevant här.

Det är ett fint skådespel – då – det kan vi ju säga. Där vi får livet serverat i kärva portioner.

Jag känner mig tung efteråt.

Men även ganska mycket berikad.

Joakim