The Night Before

7

Komedins väsen är ju, som bekant, svårt att ruta in.

Vad ÄR humor? Vad är roligt egentligen? Var går gränsen?

Äh, jag ska inte bli kvasifilosofisk här.

Det är ju i slutändan en djupt personlig sak.

För mig är det ofta: oväntade fniss.

Kalsongryckare till skämt. Som typ när Seth Rogen råkar blöda ner i drinken han köper till Mindy Kaling. Eller när Ilana Glazer rider Anthony Mackie på toan och utbrister: ”Now take a dump!”. Bebisen som väser ”Fuck you” i kyrkan.

Eller när morsan till Mackie läxar upp gänget medelst en massa F-bomber.

Jag skrattade fan högt flera gånger, här.

Jättehärlig julbagatell, ju.

Petter

5

Jo.

Lite kräsmagad är jag.

”The Night Before”, Jonathan Levines grabbiga komedi om en trippel homies som ska fira en sista jul ihop innan vuxenlivets förpliktelser binder upp dem, är ganska så kul då och då.

Seth Rogen (som Isaac, farsa in spe) är väl mest skoj.

Under största delen av filmen irrar han omkring (så klart) med en väl tilltagen drognoja (SÅ KLART!!!!) efter att nallat för hårt ur sitt lilla narkotikaskrin.

Det finns några hejdlösa scener, där den väsande kyrkbebisen (”fuck … you”) får stå som typexempel för när Levine har mest skruv i pennan.

Men i övrigt: njae.

Jag har ju assvårt för filmer vars presumtiva klimax, här Den Stora Galna Festen, mest blir en hägring. Där i princip hela rullen handlar om en krokig väg dit med kärva motgångar, inte sällan där allt utspelar sig under en och samma kväll.

Hallå?

Jag pallar INTE.

Ge mig partyt på dirren, vänner.

Levine kan bättre (se ”50/50”).

Seth Rogen har varit roligare (se ”Knocked Up”).

Och ”The Night Before” blir inte så mycket mer än en ordinär komedi som sprattlar till ett par gånger.

Joakim