The Road

8

“You have my whole heart.”

‪#‎aj‬.

Det tog sig in.

Men inga mer spoilringar (© Joakim Gerhardssons anala språkhjärna) nu.

Jag läste ”The Road” hösten 2009. Levde TYP på existensminimum i Uppsala. Hoppade på en engelsk litteratur-kurs enbart för att bli medlem i nation. Kantorsgatan. Oproportionerligt dyra pizzor från Shima. Mycket ofrivillig egentid. Ett famlande efter vuxenliv.

När jag nu ser filmatiseringen av samma bok slungas jag tillbaka till minnen som skapades där, för snart sju (!) år sedan. Jag minns hur jag låg i ”nittissängen” och uppskattade eskapismen som ”The Road” innebar. Och hur den satte mitt lilla, molande missnöje över tillvaron i perspektiv. Jag läste om hur mannen och pojken satt och åt konserver i ett underjordiskt förråd, lyckliga och upplysta av en skruttig fotogenlampa. Min vägglampa, likt sängen en relik från 80-talet, spred ett svagt ljus över min sneda och halvtomma bokhylla och jag kände mig trygg.

Filmatiseringen har flera förtjänster. Foto, scenografi och så vidare. Toppen. Tummen upp.

Det som står ut är hur relationen mellan pappan och sonen skildras. Särskilt Viggo Mortensens skådespeleri gör att nervtrådarna liksom osynligt sträcker sig ut ur skärmen och in i mig, är strömförande ibland. Jag känner mer för dem än när jag läste om dem.

Det gör också att mer är på spel. Oron och spänningen som har levt i kroppen när de med nöd och näppe flyr kannibalernas klor återigen. Jag andas ut med dem.

En respektfull tolkning.

Petter

8

Jag har ju hittat fram till “The Walking Dead”.

Spelet, alltså.

Med Lee och Clementine och oldiehipstern Kenny.

Vilken atmosfär, va.

Det är smutsigt och rått och ganska tyst väldigt ofta. Bara en bitande ångest i allt, på något sätt, som kladdar av sig.

Det här är inte första gången jag ser “The Road”.

Men den slingrar sig runt mig annorlunda nu. Det är som att jag har levt i den här dystopin ett tag; så nära uppgivenheten och alla karga jordfärger utan lyster.

Jag traskar ju verkligen runt med smala ben där, hålögd och vanskligt tunn i någon skitig och bylsig chopperjacka, bredvid namnlösa Man (Viggo Mortensen) och Boy (Kodi Smit-McPhee), längs tomma vägar med presumtiv superondska (kannibaler ju!) bakom varje kal tall.

John Hillcoat förvaltar paddige boxarnäsan Cormac McCarthys lågmälda förlaga på ett fint och harmonierande (?) sätt.

Det är inte yvigt eller sprakande. Stora gester hålls tillbaka.

Och det är ju så, att allt som trycker till hårdare då.

Fan. Som Viggos karaktär, “Mannen”. Vilket bagage, hörreni. Stillsamma tillbakablickar (bakåtblickar?) ställer så starkt ett Före i konfrontation med ett Efter. Det är kraft i den emotionella krocken. När allting störtar och det.

“The Road” är avdramatiserat otäck och lyckas hissa upp pulsen i kaninläge utan att behöva ta till någon större hävkraft.

Bitvis riktigt hjärtskärande JU!

Joakim