The Walk

5

Njaaaeeeooaaeee?

Det börjar ju lite skakigt.

Joseph Gordon-Levitt med hans – LITE läbbiga – forever young-feja. På Frihetsgudinnan. EXTREMT greenscreenad, förstås. Och så: talar engelska med fransk brytning, om vilket äventyr hans liv varit.

Eller ja: Philip Petits liv. Tokern som gick på lina mellan twin towers. Detta är en biopic, men samtidigt inte en biopic i den skrud vi är vana vid.

Den är lite… flippad.

Typ musikal? Det är ett märkligt anslag. Känns “Amelie från Montmartre”, på sämsta möjliga sätt.

Men det tar sig.

“JGL” har en fin franska. Blir alltid lite märkligt då han ska tala engelska med fransk brytning – det vill säga gå utanför sitt modersmål, in i ett annat språk och filtrera modersmålet genom det andra språket. Mindfuck. Och det låter sådär.

Filmen är också tydligt skriven, stadigt regisserad (Zemeckis ÄR väl typ stadigast i Hollywood?) och fantastisk i sin skildring av “promenaden”. Hisnande bilder. Förstår de där som spydde på 3D-bion.

Fin bagatell, där.

Petter

6

Jag sitter svettig i typ en halvtimme.

Det är någonting med höjder, alltså.

För typ fem år sedan såg jag dokumentären ”The Wire Man”. Om drömmande fransosen Phillipe Petit, lindansare och gatuartist, som efter att ha sett ett tidningsklipp på WTC-bygget i USA bestämde sig för att spänna upp en aslång vajer mellan tornen och spatsera över UTAN säkerhetslina.

Ni hör ju.

En halv kilometer.

Utan säkringar.

”The Walk” är den dramatiserade versionen av det där, i händerna på ojämne Robert Zemeckis (”Forrest Gump”, ”Back to the Future” etc.).

Och visst suger det tag mer.

För om det i dokumentären mer handlade om människan Petit, ett stilla lunkande om drivkrafterna bakom, är ”The Walk” mer uppseendeväckande, rakt på och, ja, ytlig i anslaget.
”Cliffhanger” möter ”Jönssonligan”.

Typ.

Men: Joseph Gordon-Levitt gör det fint som yvige ekvelibristen Philippe. Otåligheten, de minutiösa förberedelserna, den totala hängivelsen till att förverkliga ett projekt (fem, sex år tog det från ax till limpa).

Och scenerna däruppe är bitvis hisnande och storslagna (när solen spränger molnen!). Det värker i magen och så, och jag vill på riktigt ropa ner ”Fille” när han efter en turbulent allnighter börjar att spexa däruppe på linan. Det är samma känslor som när jag ser dödsföraktande GoPro-teens klättra ut på rostiga broar och lyftkranar i filterlös 4K. Ergo: KOM NER NU VA!

Jo.

Visst är det så.

Jag vill kanske mest bara titta bort.

Men det finns en kittlande puls i det där. Och tar man ”The Walk” för vad den egentligen är, en lättsam, småskruvad och äventyrlig biopic, så är den inte så pjåkig.

Det är spännande, nervöst och stressigt.

Men gör det till en kombo. Se dokumentären efteråt. För att vrida om skärpedjupet en aning.

Joakim