Tomten är Far till Alla Barnen

7

Jahapp, en till sjua. Det känns ju tråkigt.

Är vi för försiktiga? För snälla?

May (it) be (an evening star).

Nä. Ursäkta Enya-debilman.

Men Kjell Sundvall alltså.

Karln sitter ju ändå på en viss bredd.

Kan regissera thriller (“Jägarna 2″) och tokkomedi som detta.

OCH tungt drama. Som ju “Tomten är far till alla barnen” inte minst visar. Det är ett fint växelspel mellan flabbig fyllehumor (Dan Ekborgs snussaftiga trut som går i ett) och djupa interpersonella kriser med rötter i en rätt gyttjig svärta.

Men visst. Ibland farsas det bort lite väl tidigt. Sundvall kan inte undgå att gå “Full frys” (MINNS ni avskyn man kände, redan som typ åttaåring?) på vissa dramascener. Som hade mått bättre av att andas in och ut, ventilera ångesten.

Humorn är annars top notch. Det är ett vildvuxet och varmt manus Eva Callenbo, Harald Hamrell och Monica Roflner knåpat ihop tillsammans. Och Haber. Gud. Comedic genius. Mer om det där nere.

Ja. Ni vet.

Jag skrattar. Det kniper till bakom bröstkorgen ibland.

Det är ett fint betyg.

Petter

7

Ånge.

I do know that fucking place.

Byggde kojor i källaren, rullade ut på vår gata i en bräcklig trehjuling och försökte bonda (!) med tonåringar. Grubblade och såg allt i sepia.

Nu sitter jag i ett tåg, där i trakten. Ett rangligt och vingelcharmigt InterCity som gnager räls ivrigt med vittring på Jämtland.

Usch.

Nu är jag debil och EFTER igen.

”Tomten är far till alla barnen”, då.

Vad jag tycker om den, då.

Jo: en stekig och witty fars ju. Skarp och vass och snabb och med lagom (orkar JU inte med djupma under julen) intrikat handling med balanserad mängd QUESTION MARKS. Och: typ rätt stark.

För det är mellan skarvarna, i hålen mellan Leif Andrées (rollen i ”Pelle Svanslös”!) och bröderna Ekborgs (såg en konsert med d.y-bror i Kalmar!) tungfladdriga fyllegnabb, som Kjell Sundvall vecklar ut sig själv som Skapare.

Det är nästan obehagligt att följa med in i sovrummet (*dörren stängs*) när ljuvliga Haber och manöverstarka (?) Ewerlöf brakar ihop och kommunicerar i tystnader och gester.

Och det är ju en konst i det, ju.

Hur Sundvall (på väg att skriva ”Sundsvall”!) så omsorgsfullt lappar ihop den här, typ otäcka, dramakomedin. Hur det är så sömlöst i alla övergångarna.

Men samtidigt: varför inte bara ett drama? Att sopa undan flabben och ratta in skärpedjupet på det som gör riktigt, riktigt ont. Det hade ju slagit det mesta. Tangerat ”Closer”. Typ nått samma vidd av intensitet som i scenen i ”Boulevard” när äkta makarna ÄNTLIGEN konfronterar varenda.

Ja.

Det hade ju typ blivit det allra bästa som Kjelle någonsin gjort.

Joakim