Waves

8

Oj.

Det var ett tag sedan jag blev så här gripen.

Jag har svårt att sätta det i ord, märker jag.

Fingrarna ligger tungt på tangenterna men inte tillräckligt tungt för att skriva, uppenbarligen.

Jag vet inte, det kanske är pandemin och ALLT RUNTOM, hur den tryckt ner oss alla, slagit ner oss några centimeter i våra stövlar (eller vad man säger?).

Och så kommer något sånt här tungt OVANPÅ det.

Mår ju inte toppen när jag ser ”Waves”, så är det inte.

Eller ja, åtminstone inte under första halvan.

Då är det ångest, ilska, en djupt förvirrad och giftig maskulinitet som skördar flera offer och slutligen: tragedi.

Det är oerhört starkt skildrat. Framförallt Sterling K. Brown skiner starkt här, som fadern som är nästan lika förlorad som sin son.

I andra halvan skiftar tonen.

Det är melankoliskt, vi sörjer tillsammans med familjen och framförallt systern.

Det finns något så oerhört ärligt och berörande i hur de behandlar det sköra människopsyket här, det flyter liksom upp till skärmens yttersta kant och jag omfamnar det försiktigt.

Om vikten av att få sörja, få sitta en stund i sin ilska, att sakta få ta sig fram till acceptans, förlåtelse, vilken plats det än är man behöver ta sig till.

Ja hujeda mig.

Stort.

Petter

9

”Waves” är brutal, ju.

Det finns väl rätt så få konstnärliga verk som verkligen vridit en ur sina gängor. När det inte går att värja sig och man finner sig TOTALT i verkets våld och klor. Bruten tittare AF.

Men 32-årige (!) Trey Edward Shults omskakande drama om en upplöst Florida-familj i behov av läkning är TVIVELSUTAN (!!) något av det starkaste i filmväg som jag sett under de senaste, ja, typ tre-fyra åren.

Vi tvingas konfrontera och ta oss igenom den ena emotionella hårnålskurvan efter den andra. Livsomvälvande besvikelser, förlorat (och vunnet) hopp, saknaden efter det som man hade, längtan efter någonting nytt, någonting FRISKT och någonting rejuvenating (?).

Haha, nej, blir få-ån helt fucked up, alltså, av ”Waves” – då.

Under den andra akten sitter jag i min av barnkladd nedsolkade skitsoffa och bara skakar på huvudet och harklar mig och mår piss från magtrakten och uppåt. Galet hudnära och avväpnande och äkta.

Och just greppet halvvägs in, när (utan att SPOJLRA) huvud- och biroller typ kastas om helt, gör Shults känslomässiga pungspark till en oförutsägbar åktur som ständigt kräver min/din/vår uppmärksamhet.

Incredible shit, this.

Bäst: Taylor Russell som dottern Emily.

Näst bäst: megastabile goateekungen Sterling K. Brown som hårt drillande machofarsan Ronald.

Joakim