Vad konstituerar bra humor?
Det tänker jag på när jag ser “What We Do in the Shadows” och liksom ler milt exakt hela tiden. Aldrig något riktigt gapskratt, jag är nästan för uppslukad av den värld jag ser på skärmen. Samma sak händer när jag ser “Portlandia”. Jag skrattar sällan högt, men jag uppskattar humorn djupt, den gör mig lugn och glad, sätter ett konstant blitt leende på mig.
Det är något annat än i en film som “The Hangover”, som förvisso kan ha jätteroliga (ja!) gapskrattscener, men där transportsträckorna mellan skratten är långa, vida, torra öknar av fantasilöshet.
Jag skulle kunna försöka lista olika nyckelingredienser i humorns kärna, men främst av allt framträder: hängivelse.
Alltså: ett fullödigt engagemang i den lilla värld som skapas. Tänk på “The Office” (UK version, chicks & chaps) också.
I “What We Do in the Shadows” är nästan allt roligt, alltså varje enskild replik, eftersom skådespelarna är dialogen, premissen, kostymerna, varandra så hängivna.
Det är en så FINURLIG humor. Det hela är så jävla gulligt, så urbota charmigt. Som när varulvsledaren Anton (Rhys Darby) anordnar ett gemensamt fastkedjande vid träden i skogen, så att han och hans välmenande varulvsbröder inte ska ge sig ut och mörda helt willy-nilly. Förberedelserna går sådär, fullmånen närmar sig och Anton är stressad, han käbblar med en av hans adepter som inte får upp den kedja han ska använda: “You can’t remember the code? Why did you buy a combination lock to begin with??”.
Ja: Jätteroligt. Men inget gapskratt.
Men det är inte det jag är ute efter heller.
“What We Do in the Shadows” är varm, söt, sympatisk, gosig, smart, allt det där. Ah. Se den någon dag då du är lite nere.
Hörreni.
Fan vad jag TRIVS med återhållsam komik.
När det är alla svala gester, blygsamma nycker och åtstramade konstigheter som bär upp skratten. Lågväxlat och så. Inget märkvärdigt.
”What We Do in the Shadows”?
Praktexemplar.
Så här ligger det till (*Joakim Gerhardsson i ’Vinnarskallar’-trailern-röst*): vampyrerna Viago (Taika Waititi), Deacon (Jonny Brugh) och Vladislav (Jemaine Clement) bor i ett MURRIGT kollektiv i Nya Zeeland och lever i en kontinuerlig acklimatisering.
De är alla tre TYP tusen år gamla, men är fortfarande hungriga. På menyn: nattliv. Och människoblod. Men det är svårt att passa in. Går det över huvud taget att anpassa sitt sekelskitiga psyke till en värld full av smartphones, Youtube och EDM?
En stor del av den tonträff som gjorde ”Flight of the Conchords”, där Clement var både upphovsman (tillsammans med Bret McKenzie och James Bobin) och en av två huvudrollsinnehavare, till en så ljuvlig liten sak återfinns här.
Samboproblematiken, det socialt skavande. När personligheter krockar. Det är roligt. Inte alls gapigt. Men även rörande. Som när människan Stu (Stuart Rutherford) smyger in i handlingarna och tappert försöker att hitta sin plats i gänget.
Eller när vampyrtrion traskar gatorna fram för att hitta en nattklubb som accepterar dem.
Mockumentarystuket gör sitt.
Det ger en helt annan nerv.
Och ”What We Do in the Shadows” är så välbalanserad, rak och påhittig att det sällan går ens en minut mellan skrattgroparna.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
