Whiplash

9

Whoa.

Jag sitter omskakad i soffan.

Stirrig blick.

Svett i handflatorna.

”Whiplash” är en så oerhört fysisk upplevelse.

Ångesten som börjar mullra i magen för att sen dunka uppe i bröstkorgen.

Stressen som slår ut huvudet, ger en tunnelseende.

På riktigt!

Det är en renodlad studie i makt – utövningen av den, missbruket av den, hur den förvrids för att kränka människor. Banka dem ner till små pölar i skosulorna.

J.K. Simmons gör sig själv till en demon, klampar fram med blodvittring och skrämmer oss likbleka. Han förtjänar exakt alla nomineringar och vinster. Hur han liksom släpper på alla spärrar.

Senaste gången jag kände ett så påtagligt obehag, en sån reell fysisk stress inför något fiktivt som pågår framför mig, var inför ”Tom at the Farm”. Men det var inte i närheten av det som händer i ”Whiplash”.

Miles Teller gör ju sin grej här, också. Det där skådespeleriet, lika obrytt och naturligt som om han, tja, stod och kissade. Han kommer bli stor. Eller åtminstone: pålitlig. Inte en halvdan roll hittills.

Jag vet inte.

Jag har inte så mycket ord kvar.

Kanske för att det är en så fysisk upplevelse.

Hinner knappt vara uppe i huvudet.

Det är något väldigt speciellt de har åstadkommit.

Låt alla lovsånger eka högt för den här.

Petter

10

Som en saknat nerven.

Ni vet.

Scener i en film som vi är så inne i att den verkliga kontexten (vardagsrummet, soffan, läsken and so on) helt, typ, försvinner.

Då vi blir förvånade, där senare i uppvaknandet, och försöker greppa att vi inte ÄR i filmen utan i DA REAL LIFE.

Det är något magiskt, det där.

Hur barriären bryts igenom och vändkorsen monteras ner.

To be short: I fucking love “Whiplash”.

Det finns så många komponenter i den, så många komplexiteter och kluster och LAGER PÅ LAGER (Krunegård, wish you were here, buddy) av tät skit som inte för en sekund hakas upp eller svajar till.

Och J.K. Simmons , då.

Hands down, angry blokey.

Som den ilskne jazznestorn Terence Fletcher gör karln förmodligen sin piece de resistance.

Fletcher är som en karg, slipad förlängning, en expansion, av Simmons roll som bindgalne filmproducenten (“fuck his face off, and when he picks it up off the floor, fuck him in the ass!”) Leonard Stiltskin i “Party Down”.

Mycket svada, fuck-lindans, blue balls och näsbrännor.

Men nej.

J.K. spelade inte the PISSED OFF sergeant i “Full Metal Jacket” (DEN parallellen var ju DOCK skuren för att skrivas!). Även om Dagens Nyheter (läs recensionen av Helena Lindblad) säger annat i en passus. Blatant blunder, dära?

Hur som!

Miles Teller?

Well. Come into my tiny arms you charming, skillful little bropiece of great acting.

Jag blir så förbannat GLAD (!) av att se honom här, i rollen som den vilt kämpande, drömmande Andrew Neiman.

Som vill bli den nye Buddy Rich och maniskt pucklar skinn dag som natt tills händerna fylls av sörjiga bölder.

Och hela resan som han gör. Att brytas ner, att ställa sig upp, från gossen Ruda till tu quoque. Helt briljant spelat. Som i “The Spectacular Now”. Fast i kvadrat. Och kubik.

So, chaps and homies.

Det här är något av det bästa jag sett.

Storslaget och närgånget med fri sikt in i den sadistiska svärtan.

Just press play.

Joakim