Burnt

5

Dialogen är ibland riktigt dålig.

Det är sjuhelvetes mycket exposition, här och där. Det vill säga: fakta som publiken behöver veta som trubbigt tvingas in i en karaktärs repliker. TYP av stilen: “Men du minns väl att jag jobbade som din assistent och att du svek mig och nu har vi inte hörts på tre år, plus att du älskade chefen på vårt gamla jobb som om han var din egen far? Minns du det?”

Nej. Det ser inte bra ut. Låter illa. Det får alla relationer vi ska känna saker för, där på skärmen, att skava. Expositionstyngd dialog trycker ut oss ur fiktionens illusion, vi ser manusets hundöron svaja i TV:ns hörn.

Men “Burnt” har något, ändå.

Det finns en trevlig stämning som är svår att sätta fingret på. Jag kanske bara är en sucker som faller för att saker ser dyra och fräscha ut. Och för att god mat alltid är god mat. Jag vill också ha en perfekt liten cirkel av ricotta toppad av FRISKA grönsaker, som Bradley Coopers kock serverar food truck-killens flickvän.

Allt ser bra ut i “Burnt”. Det är vackert, om än försiktigt och lite tråkigt, foto.

De flesta spelar bra. Cooper (hans ljuvliga franska!), Sienna Miller, den där killen från “Inglorious Basterds” som jag stör mig på, Alicia Vikander (ses på WOW 2016?).

Alla jobbar hårt för att lyfta det här till något större. Men det går inte att göra trestjärnig soppa på den smala, rostiga, slöa lilla spik detta manus är.

Det är tunt. Och slappt skrivet.

Men visst. Något att vila ögonen på i två knappa timmar.

Petter

6

Kocken Adam (Bradley Cooper) hade ju allt.

En lyckad sylta i Paris, lökar med klass, frodigt sexliv (?) och a mind-blowing apperance behind the chaperone.

Sedan kom drogerna. Spriten. Substanser. Sena nätter och murkna bakfyllor som till slut drog undan mattan.

Adam hamnade på rehab.

Men nu, flera år senare, är kroppen kry och saliven tillbaka. Adam vill ta sig upp igen, nå fråmgång och umami, och öppnar hak i London för att (för första gången) erövra tre sjärnor i Guide Michelin.

Men vägen dit är lång.

Och frågan är om det förgångna till slut hinner fram först.

Jag gillar ändå “Burnt”, jag.

Den är ju puttrig och så. Cooper är bitvis vass som melodramatiske Adam; en kolerisk enfant terrible med duktig svada som ser på mat som med sex och studsar eländigt mellan ilska, utbrott och stilla tomhet.

Sienna Miller?

Bäst här ju, tillsammans med kalasmysiga Emma Thompson (Dr Rosshilde) som klär sig urskönt i Gudrun Sjödén och spritsar (!) lagom nakna carpe diem-sanningar där i terapisoffan.

Visst.

Mellan alla krispiga måltidscloseups (som då och då tangerar menysvepen i “The Trip”) och rappa lattjoscener vid spisen finns det hårda skarvar som det gör ont att gå in i.

Relationen mellan Adam och Helene (Miller) är förvisso fin, men går för snabbt fram mellan ytterligheterna.

Och Tonys (Daniel Brühl) laddade crush förtjänar mer än att vimsas bort.

Men: “Burnt” är lättsam. Smårolig. Och rör sig framåt som ett stadigt vilande långkok.

Den lägger sig rätt så fint mot gommen ändå.

Joakim