Ouff.
Vilken footlongjävel (shoutout till Subway) till efterkrigsskildring, va?
Två och en halv timme.
Det är mastigt, och lite uttänjt. Spädda scener. Ibland händelsefattigt tomma (sneglar på gruppchatten och blir upptagen av Bitmoji-utbudet). Och lika ofta dignande av en djup mening som liksom kräver sina minuter, tar i anspråk all tid som behövs.
Det är ingen Marvel-klippning, direkt.
Men berättelsen som sakta hamras fram är genuint omvälvande, sätter ens egen tillvaro i perspektiv. Eller: jag känner en koppling till historien. Alla miljoner levnadsöden som spolats upp på stränderna.
Äh.
Jag vet inte.
Det är svårt att skriva om, märker jag.
”Sophie’s Choice” är för det mesta MAGNIFIK. Meryl Streep är 100% otrolig i sin roll. Sättet hon jobbat på den där dialekten, spänner munnen på rätt sätt, närvaron hon har, nyckerna som gör att man liksom övertygas helt om att det här är en person som levt i vår värld som någon bara råkade fånga på film. Skådespeleriets magi, jag blir liksom förtrollad i vissa scener, där Meryl får fritt spelrum.
Sedan är det Stingo, THE NARRATOR.
Han är ju rätt sexistisk och osoft, reducerar Sophie till en exotisk europeisk skönhet att spegla sig i – vinner han hennes gunst blir hans liv komplett. Och här landar vi i frågan: är det bara karaktären som är en objektifierande självupptagen kåt yngling, eller är det något som genomsyrar hela manuset (och därmed dess upphovsman)? Lite av båda, antar jag.
Men den magnifika gestaltningen av Sophie förtas liksom lite varje gång en omotiverad ”sexuell laddning” (eller straight up samlag) inträder mitt i en TYP djupt filosofisk scen.
Det stör. Nagel i ögat.
Men all in all: rätt storslaget.
Det finns ju trevliga val (lövtunt eller en bättre påse löst).
Och genomruttna, då (vilket av dina barn som du gillar mest).
Jag kanske spoilrar (!) här, jag är ju ganska bra på det, och uttrycker mig samtidigt lite ovälkommet lalligt. *lägger ansiktet i händerna och funderar på hur jag kan bli bättre som recensent i huvudsak och som människa överlag*
Men i ”Sophie’s Choice” finns det flera svidande tryckare i ryggen som wobblar till balanssinnet.
Synopsis: polska immigranten Sophie Zawistowski (Meryl Streep) har överlevt Förintelsen och försöker att snickra upp ett nytt liv i Brooklyn tillsammans med lynnige rövhålet Nathan (Kevin Kline).
In från sidan kliver den obehagligt trånande oskulden Stingo (Peter MacNicol, som typ femton år senare blev John Cage i ”Ally MacBeal”) som vill mer än bara vara vänner (hej då, Hellman!).
Det ligger som en knaperstekt, patriarkal TITANFERNISSA över ”Sophie’s Choice” som gästpenna Fredrika (se höger [läs dator] alt. nedan [läs mobil]) resonerar bra om.
Och det skaver ju, det där.
Blir inte bra alls.
I regissör Alan J. Pakulas långpanna (rullen klockar in på två och en halv timme) gräddas en story som nog skulle må bra av kniv och decilitermått.
Första timmen eller så – njae.
Men mitten och slutet – oh!
Meryl är fantastisk som Sophie. När hon sitter i världens bredaste burspråk och häller ut sina minnen från andra världskriget framför Stingo.
Jag är fängslad, då.
Rör mig inte en centimeter.
Och jag tar ju med mig det där. Det fina spelet av Meryl. Den välskildrade gestaltningen av Sophies liv i nazismens klor. Alla val och beslut. Måsvingeeffekter och hur hon hanterar allt hat och lidande.
Jag får se bortom narratör Stingos enkelriktade kåtma.
Uppskatta ”Sophie’s Choice” för vad den, bakom alla lager, vill säga.
Den är behövligt smärtsam att ta in; dröjer nog flera veckor att smälta.
Och det är svårt att väja för det sätt som den rumstrerar (?) om bakom revbenen på.
Det är ingen tvekan om att det här är riktig jävla kvalitetsfilm. Jag skulle kunna försöka svänga mig med filmtermer här men jag låter bli pga osäker på sådant *står emot tvångsmässigt passa-in-beteende bland killar*. Nöjer mig med att säga detta: Meryl THE QUEEN Streep är som någon slags garanti-stämpel. Eller okej, det finns såklart undantag (tittar på dig, äckliga Manhattan signerad Woody Allen) men ni fattar vad jag menar. Man blir helt tagen av Sophies historia, skildrad med Queen M:s perfectly executed acting. Dessutom är det som har hänt Sophie så överjävligt sjukt att jag typ vill dra en gaffel i mitt ena öga och vända ut och in på mig själv genom att krypa in och igenom min egen navel. Svårt att inte bli asberörd, med andra ord.
Men hörni. We gotta talk about den patriarkala spriten i drinken som är denna film. Det är så symtomatiskt att varenda man i Sophies väg använder henne i olika självcentrerade syften. Hennes pappa använder henne som någon slags sekreterare som han shamear hejdlöst när hon, i processen av att brottas med sin kärlek till honom å ena sidan och hans oh, I don’t know, NAZI-VURM å andra sidan, gör misstag i sin utskrift av ett tal han ska hålla (kan du inte tänka själv eller, nazi fati?!? Herregud!). Nathan psykar loss som ingen någonsin psykat loss i en kärleksrelation – oförutsägbart och ambivalent och manipulativt och hela den baletten. Hans narcissistiska körsbär on top of the destructive relationship sundae är ju cyaniden i slutet. TRO INTE FÖR EN SEKUND att det var Sophies idé. Och vi ska inte ens gå in på övriga nazi guys och deras oförlåtliga beteenden.
Det största problemet tillika mannen i denna historia är dock Stingo aka Stinky – berättaren. Det är genom honom vi får ta till oss Sophie och hennes öde, och det är här jag får psykbryt. För även om Sophie som karaktär är nyanserad, komplex och välspelad så får vi ta del av henne via Stinkys egocentrerade, oförstående, snorvalpiga och ”mig,mig, mig”-fokuserade slöa sinne. Nu kanske ni tycker jag låter hård, men so be it. I’ve had it med sådan här skit. Jag kan se att filmskaparen har ett kritiskt öga både på Sophies nazi fati och på Nathan. Men Stinky, däremot, är det givna perspektivet. Stinky som brinner av längtan efter Sophie, men inte med genuin nyfikenhet för henne, inte efter en sann, jämbördig intim relation. För Stinky handlar det om att han ska förstå Sophie, hon ska uppfylla hans behov, och därför pressar han henne till att berätta saker, till att lita på honom, att öppna upp sig för honom. Han är inte intresserad av hennes lidande annat än för sin egen fascinations räkning. Enda gången han genuint tar hänsyn till hennes säkerhet och trygghet är när en annan man, Nathan, hotar den. Till råga på allt reagerar han såklart på att få ta del av hennes mest sårbara hemlighet med att LIGGA MED HENNE. Kan vi någon himla gång få se att kvinnor inte primärt är till för mäns sökande och/eller sexuella begär? TACK PÅ FÖRHAND.
Torsdagsrullen • (C) 2025 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
