Lions for Lambs

6

Hallå där, thriller.

Vad krispig du är.

Som genre, då.

Intellektuell.

Spännande.

Lagom kylig, som hösten i San Francisco (vad jag hört).

Inte för att ”Lions for Lambs” riktigt är en thriller. Egentligen inte alls.

Men den har en nerv som påminner om denna LOW-KEY-FAVVOGENRE.

Märker att jag sitter på helspänn vid tillfällen.

Bara av manus och skådespeleri.

Infångad i den torra, varma collegebubblan där, mellan Robert Redfords passionerade J. Crew-professor och Andrew Garfields närmast apatiska Viktor Barth-Kron-underbarn.

Jag tycker att Redford och Carnahan har skrivit (och för all del regisserat) rader som tar sig in och får mina synapser att gnida sig mot varandra till små små sprakar börjar fly runt.

Det är värt något.

Filmen skänks delvis en välkommen dynamik av växelspelet mellan collegelokalerna, republikansenatorns (Cruise) kontor fyllt av polerade svintunga möbler och de Call of Duty-sterila krigsscenerna.

Samtidigt förvirrar hoppen ibland. Eller. Sköts osnyggt, bara. Det är en ojämn nivå i hur de skrivs, dessutom. Krigsccenerna är nog den minst affektprovocerande bit film jag sett på länge, med tanke på dess inneboende potential.

Och det gäller i förlängningen för hela verket. Förvanskad potential, i viss mån.

Men Meryl Streep SKINER så klart. Bosätter sig i rollen. River ut väggar och renoverar badrummet.

Svårt att tro att hon INTE är en prisad journalist av den gamla skolan, ju.

Var inte hon redaktör för den där Malmöfestivalen-bilagan, Joakim?

Petter

5

Superförtjust i murvelrullar.

Ovårdade ”State of Play”. Ciggeposet ”The Insider”. ”All The President’s Men”, så klart. Och ruggiga ”Spotlight” häromsistens.

Så: jag trodde MEGET på ”Lions for Lambs”.

Och visst. Även om firma Carnahan/Redford (manus och regi) är kompromisslöst storytajta i sitt flerdelade krigsdrama (klockar in på knappa 1:28 JU!) ges förtjänstfullt med utrymme för tät, frän pennskaftsromantik.

Scenerna mellan reportern Janine (Meryl Streep) och senatorn Jasper (Tom Cruise), samt den deadlinestissiga NewsPilot-dusten mellan nämnda Janine (”how can you stand it so hot in here?”) och hennes buttre editor (Kevin Dunn), är höjdpunkterna som tar oss bakom rubrikerna.

Där är det fräs.

Där är det illustert.

Annars: jaooonjaee.

”Lions for Lambs” står på tre ben; olika händelser/skeenden som vi följer parallelt.

Ett: Jaspers lanserar en militär stragegi som ska slå undan benen på terrorn (Janine antecknar!) och ge honom själv en fördelaktig positionering inför framtida presidentval.

Två: ett kompani (eller vad heter det, Anders Clark?) US-soldiers knuffas ut i de afghanska bergen som en följd av strategin ovan.

Tre: en professor sitter på något insomnat college/university och försöker övertala en slö, Reddit-glupsk skolkare att ta skolan på allvar för att kunna FÖRÄNDRA samhället på ett annat sätt än soldaterna ovan (som professorn OCKSÅ undervisat).

Robert Redford – som professorn Stephen, då – har förvisso en ljuvligt fin jeansskjorta från typ Lee eller Nudie på sig och ett förbannat vackert och fint skulpterat ansikte som strålar av frisk prostata.

Men i den semi-uppläxande dialogen med bångstyrige studenten Todd (som typ är ett geni in the making och spelas av en TANIG Andrew Garfield) händer inte mycket alls.

Robban släpar mest fram uddlös och sönderpucklad livsvisdom med påfallande dålig stuns. Samtidigt som kameran manar till sinnesrörelse och vridmoment i bröstet genom stråkbeklädda panoreringar över vägghängda bilder som skvallrar om att livet, ja, det är ju skört men fantastiskt.

Sensmoral medelst halvfabrikat.

Jag drabbas inte av det där. Än mindre av de minutkorta nedsläppen i Afghanistan, där soldaterna Ernest (Michael Peña) och Arian (Derek Luke) sitter fast i snön med halvtomma magasin, omringade av ett tjog talibaner.

Och det är väl bekymret.

Jag glöder när vi får dyka in i samtalen och den flegmatiska dramatiken i senatorns office, eller där på redaktionen.

Men jag känner inte alls så mycket annat.

Joakim