”Malcolm & Marie”

6

Okej.

Lyssna upp!

Det ÄR något med John David Washington som inte riktigt KLICKAR hos mig.

Han är verkligen inte dålig. Han gör det han ska och han – javisst – gör det bra.
Jättebra rent koreografiskt i ”Tenet”. Den charmiga dansscenen i ”BlacKkKlansman”!
Men det finns något slags emotionell dimension som saknas.

Jag kände inget för honom i ovan nämnda ”Tenet” och inte så heller här.

Kanske är det något av ”Brad Pitt-syndromet”: absolut charmig och snygg och allt, men har typ aldrig kommunicerat någon form av mänsklig skörhet, aldrig spelat något annat än en Sammanbiten Man Som Kan Utöva Våld Om Han Vill, må det vara fysiskt eller verbalt.

Så i de mest hudnära scenerna i ”Malcolm & Marie” känner jag tyvärr inte så mycket, trots Zendayas ofta rätt glimrande närvaro.

”Euphoria”-skaparen Sam Levinson har dock skrivit ett rätt spännande manus, roligt och uppfriskande öppet i sin tackling av identitetspolitik, kultur, beroende och heterorelationers maktdynamik.

Ett bra konstverk, för all del.

Men hade typ passat bättre som en novell?

Kan du skicka till min kindle, Sam?: petter.arbman@kindle.com. Format: .mobi!

Petter

4

Dök ner i den här med huvudet före. Kollade upp NADA efter att bro Pete servade fram förslaget.

Och visst vreds någonting om när det gick upp för mig att det vankades svartvitt drama i cirkus två timmar.

Och ja.

”Malcolm & Marie” är inte direkt ”Persona” (enda svartvita rullen värd att se?).

Sam Levinsons klaustrofobiska och pladdrigt grälsjuka kammarspel, som tar språng ur Maries (Zendaya) besvikelse över att pojkvännen/regissören Malcolm (John David ”Tenet” Washington) inte tackade henne i ett tal, är för all del INTENSE och på många sätt en UPPVISNING av framför allt Zendaya som sopar mattan med överskattade korkskallen (!) Washington.

Men det är mest outhärdligt, allt verbalt tuppfäktande.

Och allt är – ju – FÖR perfekt.

Repliker som aldrig stannar av eller upp, orealistiskt SNÄRTIGA comebacks (man hade VÄL stakat sig?), helt vanvettiga vokabulärer (vem använder ordet ”solipsistic” i groll förutom typ övervintrade lektorer på Oxford University?) och en jobbig känsla överlag som långsamt mejslas fram i sketsöffan av allt enerverande malande.

Jag är nog för stupid AF för att ta till mig ”Malcolm & Marie”.

Hade typ fungerat om den vore en sådan där trevlig Wes Anderson-kortis (lex tretton minuter [*lycklig*] långa ”Hotel Chevalier”). Men redan en halvtimme in här vill jag mest gräva ner det post-förkylda huvudet i kudden och skrika ”SLÄPP DET OCH SOV NU FÖR FANKEN!”.

Nej, upp på hästryggen om en vecka igen, hombres.

Sorry, Pete.

Joakim