28 Days Later

6

Va ä de hänne???

Har vi åkt tidsmaskin till David Johanssons lägenhet på Körfältet anno 2004 där han har ”fultankat” en 220 MB stor CAM-ripp av ”28 Days Later” och blåst upp på sin anakronistiskt stora plasma?

Cause this shit looks like – well – shit.

Okej, jag ska inte uppehålla mig för länge vid bildkvaliteten. Ganska snabbt finner Jockes flinka Reddit-fingrar förklaringen: filmen SKÖTS med en digital miniDV-kamera (en tidsmarkör om något), som tekniskt bara klarar 480p-upplösning. Vilket – då – är 4% av pixelmängden på en 4K-skärm.

Ibland blir det ett genuint problem för upplevelsen av själva filmen. I en tidig scen ska vi förstå att protagonisten blir chockad av det han ser: DRIVOR av livlösa människokroppar inuti ett kapell. Men det dröjer några minuter innan jag ens urskiljer tillräckligt många detaljer i bilden jag ser framför mig – det är mest en pixelgröt i skiftande färger.

Det SER verkligen chockerande illa ut ibland.

Så. Då har vi det ute ur systemet.

”28 Days Later” var, vad jag har förstått, stilbildande inom genren.

Det är inte svårt att se varför. Den var tidig med ”show, not tell”, OCH ”don’t show, don’t tell” för den delen – det vill säga att vi kastas in i en berättelse, i en värld, utan någon egentlig exposition. Det är effektivt, vi som tittare hamnar vi snabbt i Jims perspektiv: ”Vad FAN är det som pågår?”, följt av rädsla för sitt liv, följt av sorg, följt av, typ, dystopisk depression.

En förtjänst med filmen under första två tredjedelarna är också det begränsade karaktärsgalleriet. Den där konstanta laddningen under en zombieapokalyps: om min bäste vän/mamma/syster/älskare blir infekterad måste jag döda hen omedelbart.

Sen … flippar handlingen ut lite. Jag är inte jätteförtjust i sista akten.

Men: vilken drabbande värld de har skapat.

Längtar till uppföljarna (”Weeks” och ”Years”), jag.

Petter

5

Entering: ödslig zombiehorror i typ 120p.

Närå.

420p är det (tack Google). Men ändå.

Ett medvetet stilval (vilket vi väl får ANTA) till trots är det geggigt grumlig pixelgröt som serveras när Danne B, som vi är bekanta med sedan ”Trainspotting” och ”Slumdog Millionaire”, försöker sig på molnig post-apokalyps i ”28 Days Later”.

Vi följer komasegrande (?) Jim (Cillian Murphy) som i luftig sjukhussärk traskar runt i ett dött London i vad som är efterdyningarna av den zombieutlösande schimpanssjuka (!) som i raskt takt infekterat typ alla goa UK-lads.

Empy streets AF – osv.

Visst finns det VETTIGA skärvor i ”28 Days Later” där Boyle får till sin puttrande skräck; inte minst när tempot plötsligt höjs och lågmäld oro växlar upp till blodig kamp för överlevnad i några fina sekvenser.

Några jumpscares blir det.

Men annars är det rätt såsigt.

Typ rätt … tråkigt?

Jims kamp, tillsammans med sin nyvunna kompanjon Selena (Naomie Harris), bryr JAG mig inte SÅ mycket om to be honest.

Allt medan det mesta är blurrigt och otydligt, grått som få-ån och väääääldigt lååååångsamt där varje pixel upptar typ 25% av skärmytan.

Nä.

Vi stannar där?

Joakim