Hehe.
Ja du.
Här blev man DÄCKAD av MÄRKMA!
Scarlett af Johannes? As a fucking alien?! Picking up PALE BLOKES?!
Klart det blir konstigt.
Men visst blir det märkligt.
Ibland är naturbilderna otroliga, här.
Wanna go to England, mommy.
Men! Det är ju LUDDIGT, det här.
Narrativet? Lost in the World (shout OUT, Kanye!)!
Skådespeleriet? In the Woods (tjena Merike å Felix å TÖBBE!).
Nej. Det här var för luddigt för mig. Om än vackert ibland.
Och det finns något som skaver, gör allt i kroppen obekvämt, under en viss övergreppsscen. Jag förstår inte riktigt vad vi ska få ur den scenen.
NEJJE!
En HALVDAN upplevelse!
En skum femme fatale-alien med bautapäls och stoneface (Scarlett Johansson) rattar Glasgow runt och plockar upp ensamma män med krispiga oneliners.
Så.
Där har vi “Under the Skin” i en tweetvänlig mening.
Men det finns ju ett beskedligt djup i den här rulleliton.
På flera plan.
Dels det smått makalösa i Glazer oförtrutna gnetande (filmen tog omkring ett decennium att vispa ihop). Dels alla lager av pårökt och glättig MÄRKMA som jäser upp fint med flippad substans.
Sure. Det är ingen film som smälter lätt. Det är udda och skevt och ibland fantastiskt oförståeligt.
Men jag gillar det. Det mesta, i alla fall. På något sätt. “Under the Skin”, som är löst baserad på en sci-fi-roman av kufen Michel Faber, vilar mot en friktionsglad estetik.
Ett cybermunternt Kubrick-stuk (just look at the poster, bro and sis!) smashas hårt via ett Lynchigt klusterfuck av VAD E DE EGENTLIGEN SOM HÄNDER in i ett kargt och blåsigt Skottland där ölen är ljummen och kläderna är i fleece. Charmant krock.
Och Scarlett, då. Nyp mig i stjärtvecket vad SPÄNSTIG hon är! Hon går så ledigt in i rollen som utomjording.
Glazer vilar inte på hanen, så klart, utan drämmer till med sensmoral som pucklar på humanism och empati.
Men ja.
Det är för mig underordnat det andra.
Konceptet. Tonträffen. Filmspråket. Scarlett. Alla goa amatörskottar. Och den lågmälda storytellingen.
Det är så den tar sig in under skinnet.
En bit in, åtminstone.