Maleficent

5

”Retellings”.

En gillar ju konceptet.

Att återberätta en välkänd klassiker ur ett annat perspektiv.

Min personliga favorit, även om det inte är ett strikt återberättande, är nog i ”Tillbaka till framtiden II”, då en portion av första filmens handling återberättas genom ännu en tidsresa, det blir en massa metafniss och skit och det är så otroligt skickligt genomfört.

Ah. Mi scusi. Kommer bort från huvudsaken här.

”Maleficent” sätter retellingklorna i ”Snövit”.

Ni vet: bitter, mörk häxmami with dangerous powers som förbannar kungens lilla dottri, och det enda som kan väcka henne är en kyss från en fräsch prins.

Själva ambitionen, hur i stort sett allt förutom de allra baraste benen plockas bort från originalberättelsen, är imponerande. Själva grundidén för omberättandet är tilltalande, fascinerande, berörande.

Och det blir riktigt fint i vissa scener, inte minst i Angelina Jolies och Elle Fannings samspel. Det finns en rätt stark berättelse där någonstans, av systerskap och om hur den heterosexuella begärsgrundade kärleken inte alltid har tolkningsföreträde på ordet i sig.

Men det där försvinner, tystas ner, hamnar i skuggan av märkliga CGI-monster, styltiga replikväxlingar, överspel av Satans nåde (halloj Sharlto Copley!) och ett allmänt RÖRIGT manus. Potentialen förvanskas.

Det är synd.

Petter

2

När jag var typ fjorton ville jag skriva fantasy.

Satt i luftiga chinos och urväxt regnbågsfleece och hamrade tangenter så där hålögt och tonårigt.

“Eudvor”.

Så skulle romanen heta.

Och det var jättehundar och resliga berg och gräddiga släktträd och konflikter och kungar och konstiga ödleorcher med grisigt munhygien.

Det blev ju inget av det där.

Jag är inte fjorton längre.

Jag är tjugosju.

Och kanske är det där sulan klämmer.

För jag har SÅ SVÅRT att känna in “Maleficent”. Drömska världar med sjuka kindben, våta träsktroll och stygga förbannelser.

Sure thing.

Hade Disney kavlat ut den här retrorökaren, gett saker och ting litet dimension, hade det kanske tänt någonting i mig. Back to the roots of fantasydreaming teenager with fucked up haircut and troublesome acne.

Men NÄHÄRÅ!

Det blir mest gäsp och jaha och okejrå.

Angelina Jolie är ju BRA som den flippade jättesländan Maleficent. Och visst är det en MINDBLOWING estetik; prunkande vykortsvyer, trollska urskogar och glorious castles.

Men jag känner knappt något!

Jag bryr mig inte.

En förbannelse som totaltförlamar prinsessan?

Fine, kör på det!

En korp som förvandlas till Smaugs tvillingbrorsa?

JA MEN DET LÅTER VÄL BRA KÖR!!!!

Nä.

Usch.

Ge mig en PIGG thrillervåffla med en flåsande Neeson som ska kapa rätt bombkabel i ett skyffe i Tunisien

BARA GE MIG NÅGONTING!

Joakim