Bone Tomahawk

7

Första halvan är fin.

På ett sätt lite tråkig, förutsägbar.

Dialogträd som spretar åt alla förväntade håll.

Men det är ju också habilt utav bara helvete.

En cast som heter duga.

En sådan cast som smyger på en med ett eller två stora namn (Kurt Russell) och fyller sedan på med profiler man älskat för typ tre år sedan i, säg, ”Six Feet Under” (lädrige papi därifrån – OCH ”Step Brothers” – är ju med här!).

Och när männen ger sig ut på sin expedition blir det exceptionellt bra, i stunder. När cirkeln krymper, när replikskiftena blir tätare. Jag sitter egentligen mer på helspänn här än när det senare brakar loss i handgemäng, pangpang och splatter.

För den övergången är lite otymplig.

Som att tejpa ihop två tygbitar, två olika material, med eltejp. Heter det det, det där silvriga? Det ser inte helt rätt ut, känns märkligt mot handflatan.

Men men.

Det är en spännande åktur.

Petter

7

Jag såg ”Bad Taste” någon gång i högstadiet, slappt nedbränd på en sådan där hypad CD-RW-skiva (gick ju att bränna om!) som jag förmodligen fick låna av DOS-savanten Adam, han klasskamraten jag nämnde för någon vecka sedan.

Den var så naken, den där enkla stunden framför Packard Bellen och VLC-spelaren.

Blod, inälvor och tokigheter. Skallben som sprängdes, tarmar som bara vevades ut ur kroppar som ledigt frikopplade klätterrep.

”Bone Tomahawk”, med regi och manus av skräckjunkien och påläggskalven S. Craig Zahler, tangerar splattern i stunder.

Där sheriffen Hunt (Kurt Russell) drar på sig tagelskjortan och ger sig iväg på en nervig västernjakt efter det att ett rövgäng kannibaler med Dolby Digital-chip i strupen kidnappit doktorn Samantha (Lili Simmons).

Det finns ett tydligt före och efter i Zahlers flörtiga horrorpic.

För i början och mitten, kanske de första nittio minutrarna, går vi in i sammanbiten konfrontation med thrillern som genre. Där jag tänker på både ”No Country for Old Men” och ”The Revenant”. Tyst, bitigt.

Men det urartar – ju – och blir till ett makabert blodbad i flygande, hjärndött fläng. Som en inverterad Lidnersk knäpp. Hårresande och chockerande. Bitvis riktigt förbluffande absurdma.

Där upphettade fickpluntor trycks in i snittade bukar, yxor av slipade hästkäkar kapar handleder och blottade kroppar intuberas och slits itu (bokstavligt talat) med ren muskelkraft.

Det känns när vi går över den där skarven, det är inte en mjuk övergång, men det tvära och oväntade bidrar till att ”Bone Tomahawk” fångar mig.

Jag är rädd.

Och har ganska så roligt.

Det finns något lätt och tilltalande i allt det obscent mörka och skitiga.

Joakim