Jag tänker på Bob Dylan, här.
På den storslagna konst han har haft utrymmet att skapa under 50+ år, det som ledde till det magnifika livsverke som nu i dagarna också rönte honom Nobelpriset i litteratur.
Det kan man ju anlägga perspektiv på.
Som att han är en vit straight man med mycket pengar, och allt det där. Privilegier. Han har haft utrymmet – och också förvaltat det, skall gudarna veta.
Det är en sådan tydlig kontrast mellan honom och systerskaran i ”Mustang”.
Bob – ensam och fri, världen för hans fötter, en vild kreativitet som får flöda.
Systrarna i ”Mustang” – tillsammans och instängda, kontrollerade, disciplinerade.
De lever i ett in your face-patriarkat där de, så fort de försöker agera ut sina impulser och frigöra sig i någon mån, slås ned gång på gång.
Det är en så mörk berättelse. Eller liksom: dunkel. Tunga gardiner som draperar fönstren, rummen känns kvalmiga och kvävande. Svettiga pannor och anklagande blickar som inte förstår och inte vill det heller.
Men ljuset ligger i systerskapet, i deras långa hår som fladdrar och blänker i solen bak i bilen, som tycks tvinnas samman i en stund.
I ALL ENKELHET: en stark mot alla odds-berättelse.
Gött.
Guldrulle, då.
Vilken pärs.
”Mustang”, alltså.
Jag är trött här, det ska erkännas.
Det är tidig torsdag, ni vet väl hur det är, och jag tvingar i mig HINKVIS med blaskigt automatkaffe för att åtminstone FÖRSÖKA uppnå någon sorts intellektuell relevans och skådning.
Hur som: ”Mustang” drabbar mig. Den skakar till.
En hänsynslös historia om våld och hot, begränsning och bestraffning. Förtryck och maktlöshet.
Om fem föräldraläsa systrar som upptäcker att det finns strama koppel runt deras drömmar om frigörelse. De tuktas, får stryk och fängslas i äktenskap.
Jag älskar motorn i Deniz Gamze Ergüvens (regi) hudlösa drama. Bra flås under huven.
Attityden skiftar (det känns som sval komedi ibland, för att i nästa sekund övergå till thrillerliknande nerv).
Men hela tiden med en ständig, indirekt som direkt, närvaro av brutalitet född ur traditionernas bojor. Ganska så elektriskt berättande, där allt det patriarkalt onda känns så otäckt genuint.
Jag känner typ emotionell klaustrofobi när jag ser den här.
Och det känns värdefullt på något vis.
Jag ser bortom alla skönhetsfläckar.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
