Oh. Neill Blomkamp.
Han har ju något EGET.
Som om han bröt sig in bakom Hollywoods väggar likt någon av hans karaktärer; med en rostig hackad skiftnyckel från 2047 eller något.
Not allowed here. Egentligen.
För han tar sig ju friheter med sina (numera) bautastora budgetar (Vad fan ÄR plural av budget? Ping @SAOL!).
Lurar in en märklig story om en AI:s superspeedade uppväxt, med en Hugh Jackman konstant klädd i shorts och ÖKENTORR ”Svensta-frilla”.
Och motherfucking Die Antwoord! Som i princip spelar sig själva? Huh? How did it happen? What did he doooo (ping @chrolsarn1986).
Let’s get one thing straight. ”Chappie” är MÄRKLIG.
Hoppig.
Med scener vi inte ALLS vet vad vi ska göra av, här och där.
Töntigt, kan det bli. Ibland tangerar det sån där drift med ”hiphopkultur” som, säg, ekonomer tillämpar när de, med vitskjortan som blommat skrynklig ut ur byxorna, råkat hamna på en bar där DJ:n spelar ett par låtar av 50 Cent och kanske Nelly. Ironiska ”yo yo!”-rop och armarna tafatt lyfta i ”gängtecken”.
Sånt är ju inget kul, nej.
Men ibland – nej, rätt ofta – bränner den till rätt rejält.
Roboten Chappie levandegörs på ett sätt som en datoranimerad karaktär inte har gjorts sedan, well, Gollum (good one there, chappie Serkis!). Välspelad av Blomkamps högra hand/allt-i-allo/leading man halvt bakom kulisserna Sharlto Copley. Särskilt rösten. Almost brings a dude to tears, over here.
Och datoranimationerna är oklanderliga.
Sedan pajar Blomkamp till det en hel del på slutet.
Den Softlan-lyckliga epilogen han ALLTID ska pressa in och som ALLJÄMT sänker filmens allmänna kvalitet med ungefär 30%.
Men äh. Det är bra. Godkänt med plus i kanten, ”Blomkanten”!
Blomkamp har alltid slagit an en sträng (?) i mig.
I did enjoy “District 9″. Det där lortiga “aliengettot” som bar på sådan otrolig kåkstadsnärvaro. Socialrealism och cyberplåt. Mumsig krock.
“Elysium”?
Klockers!
Närå.
Men mycket bra, den med (tack, Damon!).
I “Chappie” återvänder Blomkamp till Johannesburgs ihopsjunkna bakgator. Det är tatuerade, vildsinta tjuvar med mullets. Söndertrasade lagerlokaler. Svett och illegala kolvar.
I allt detta: Chappie. En av stadens alla snutrobotar som får en second chance när übernörden Deon (Dev Patel) knackar in färsk CSS-kod i hans, efter en misslyckad polisstöt, söndersargade metallkröpp.
Men “Chappie” handlar om mer än det om en robots sliriga resa mellan skurk och altruist. Mer än vådliga CGI-fighter och pulvriserade tegelfasader.
Den är stark.
Och rolig ju.
Comic relief: Hugh Jackman.
Han är FAN i MIG en av vår tids mest vässade skådisar (jag vill se om “Prisoners” en gång varje dag i resten av mitt liv hej och hå).
Men en tokig prick, är han, likväl (minns klippet när han TYP dog efter att åkt linbana [!] i någon show med Oprah Winfrey?).
Här spelar han sin spattige ex-soldat Vincent med ljuvlig ackuratess. Hockeyfrilla, piké och ont uppsåt. Funny dude.
Men allra störst: gestaltningen av Chappie. Makaber (ping @christoffer_nilsson) ju.
Jag känner oerhört för honom. Hela den här själsliga resan, vägen mot något sorts medvetande, och utsattheten. Hur han snubblar sig fram till sin egen existens.
Det är stort, på riktigt, det där.
Problemen: anakronismerna (DOS-prompter?), de YVIGA skiftena mellan det sakralt dramamässiga och löjeväckande komiska. Att den riktiga tonträffen saknas fullt ut.
Men hörreni.
I do not give a shitty fuckity fuck about that.
Ibland är jag bara på humöret att omfamna saker och ting för vad de är.
Jaha. Skriva om film. Skriva om Chappie. Det var ett TAG sedan den här skribenten fingerande på ett tangentbord med avsikten att underhålla läsaren. Sist var väl någon risig recension av en gamingmus borta på Gamereactor. Gick sådär.
Artificiell intelligens är på tapeten igen. Eller den har väl aldrig åkt ner, egentligen. Men det känns aktuellt på ett annat sätt nu när tekniken kommit längre och när Steve Wozniak går ut och domedagsdarrar kring faran med AI.
Chappie då? Jo men den väcker frågor och tankar. Det är väl det som film är till för. Det finns både starka, fina, roliga, pajiga och fartfyllda scener i Chappie. Det jobbas hårt med att visa hur mänsklig roboten Chappie är trots en kropp byggd av titan. Och visst, det slår ju ann en pappa-sträng när Chappie är utsatt eller lär sig nya saker. Jag skrattar gott åt Hugh Jackmans extremt dudebroiga antagonistkaraktär iklädd piké och surfarfrilla. Jag grubblar när Chappie lär sig vad en själ är och jag ser hur ettorna och nollorna i Chappies inre växer till något större.
Så det är ju BRA, so far. Effektmässigt är det en snygg film där Chappie känns extremt levande i sina rörelser. Men vad fan, estetiken är ju gräslig. ”Gängmedlemmarna” ser ut som en blandning från Mad Max, Borderlands och valfri musikvideo från popgruppen ”Cartoons”. Det blir lätt lite spretigt (looking at you, ”regular latino guy”) minst sagt. Det är nog också mitt största problem med filmen överlag. Jag förstår inte vilken publik den riktar sig mot eller vilken ton den vill utstråla. Ena stunden är den brutalallvarlig med Zimmer-musik som dånar ut ur högtalarna, med högtravande dialog om meningen med livet, för att sekunden senare förvandlas till Papphammar. Ojämn i tempot, som man säger.
Men visst, jag gillar Chappie (både filmen OCH karaktären). När han lär sig ”gå som en gangster”(drop bows on ’em) fnissar jag ju och det är SKÖNT att se en film utan en krystad kärlekshistoria i sig.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
