Cocktail, huh?
More like Cockteeeeeease, baby.
NÄEH!
Tagga ner med det misogyna språket från TYP just 80-talet, Pete.
Nej så här: filmen LOVAR ju verkligen mycket.
Stämningsfullt intro med den unge militären som KOMMER TILLBAKA TILL STORSTAN med drömmar som ska förverkligas.
Det sexiga 80-tals-NYC. Det finns en ny sorts barkultur som Brian omedelbart vill förstå, sjunka in i, bemästra.
Det är, för oss tittare, KITTLANDE!
Sen kommer en superoväntad och slappt skriven vändning i manus och därifrån är det, ja, ajöken med en bra film.
Tyvärr.
Men men. Kul att se Tom Cruise i sin ”prime” (om den inte pågår just NU, det vill säga?).
Halvt sevärd, får jag väl säga.
Mmmm.
Drinks and shit.
Så här är det: ”Cocktail”, om drömmaren Brian Flanagan (Tom Cruise) som hittar sitt kall (?) som bartender under geronten Dougs (Bryan Brown) ledning, är fan SVINBRA typ första halvtimmen eller så.
80-talet när det är som bäst, hombres.
Neonskyltar, jeansrövar, bekymmerslöst och MÖRKA barlokaler med (förmodligen) svinbillig pisslager a’la Budweiser.
Men det brakar i diket efter det.
Efter att TYP lockas in i en tale of rags to riches väljer firma Donaldson/Gould att styra in oss i någon typ av semi-thriller med SERIÖSA pacingissues.
Otrohet, blod, svek, flykt.
Nej, this is some twofaced shit.
Se typ första trekvarten och knäpp sedan av.