The Karate Kid

8

Ooooouuuuhhhhh.

Classic of classics.

Jag har ”The Karate Kid” i min minnesbank som en oumbärlig 80-talsklassiker.

Med betoning på minnet, då.

Det är vaga bilder av Daniel-san och Mr. Miyagi.

Deras vita band runt pannorna.

Den kaliforniska solbrännan.

Svetten som rinner ner längs tinningarna.

Jag såg filmen senast kanske … 1995?

Åtta år gammal, mina kära läsare.

Det var ett barns uppskattning.

Nu när jag ser filmen, old AF at 33 osv, är det en positiv överraskning.

Det är ett manus som är kompetent skrivet, en stark kärna om identitet, kärlek, våld och växtvärk i tonåren.

Framförallt är det en dynamisk, levande dialog. Är den improviserad ibland? Det känns så, för Ralph Macchio (Daniel-san) och Randee Heller (mamman) har ett så naturligt och – ja – rakt av berörande samspel. Sakerna de säger till varandra skulle kunna hända IRL, för att uttrycka det på ett #hund-sätt.

Sen ÄR det ju 1984 och vissa delar av filmen är märkligt klippta och så vidare. Suuuuperrushat slut, till exempel. Den har inte den allmänna *finish* som, säg, valfri Marvel-film i dag har.

Men fan.

I slutet, precis innan den där KICKEN – då sitter jag och STIRRAR. Förväntansfull med andan i halsen.

Åtta år gammal igen.

Petter

7

Well.

”The Karate Kid”.

Eller som den heter på ungerska: ”Karate Kölyök”.

Den här puttriga matinévåfflan är, i struktur/handling, smooth AF. Finns naturligtvis inte ETT UNS av jobbiga QUAD CORE-hjärngåtor och obstacles lex ”Tenet”.

Under hela ”The Karate Kid”, om snorvalpen (!) Daniel LaRusso (Ralph Macchio) som för det mesta är oskön som fa-an och bara vill ta revansch på mobbaren (?) Johnny Lawrence (William Zabka) genom att slå honom i en karatetävling, ligger min CPU-ansträngning på TYP 3 procent.

Nog är det förutsägbart, linjärt och till viss del rätt så träligt.

Men ”The Karate Kid” är klädd i ett förföriskt 80-talsskimmer, har ett oväntat piggt och vackert foto (solnedgångsscenen vid insjön) och vinner på alla dramaturgiska raksträckor.

Dessutom: älskade Mr. Miyagi (Pat Morita). Så lugn, stabil och, ja, värdig. En mästare av zen och ”Yoda-ismer”.

Att karln är fett dum i huvudet som försöker ta ihjäl en, för all del ettrig, husfluga med ätpinnar (success ratio: 0%, no?) kan vi lägga åt sidan.

”The Karate Kid”: rekommenderas!

Låt oss se uppföljaren!

Joakim