Dallas Buyers Club

5

Har ni hört om The McConaissance?

Enkelt översatt: Matthew McConaugheys renässans som skådespelare.

Från halvdebil, charmig söderkis (låt oss LANSERA det även för amerikanare!) med Ken-kropp till TYP årets rollprestation som katanaskarpa nihilistdetektiven Rust Cohle i ”True Detective”. No joke, dude.

Men i ”Dallas Buyers Club”?

Är han bra? Ja.

Suuuuupersmal? Japp.

Oscars-värdig? Njae.

GIVE IT BACK TO CHIWETEL, MAN!

Men det kanske mest har att göra med manuset. Ron Woodroof är är från början en rätt ointressant rollfigur och när sluttexterna rullar frågar man sig vad han, Rayon, vi, egentligen lärt oss.

Att man kan bli TYP kompisar trots olika könsidentitet/sexualitet om man spenderar tillräckligt mycket tid tillsammans, kanske?

Nä, jag vet inte. Den här filmen är rätt tunn.

Det finns något bra och intresseväckande i kritiken av hur amerikanska Food and Drug Administration och sjukvården i stort har hanterat aidssjuka. Men fokus ligger på karaktärerna. Vi ska KÄNNA för Ron och Rayon, ”vänner mot alla odds” och yada yada yada.

Leto, som Rayon, spelar bra, han med. Subtilt, knappt en sekund av överspel. Vilket kontrasterar märkligt mot den (rättmätiga) kritik han i efterhand fått gällande att i diverse sammanhang totalmissuppfattat och förlöjligat transpersoner och deras verklighet.

Men trots fina insatser från både McConaughey och Leto blir ”Dallas Buyers Club” aldrig den Starka Berättelse den utger sig för att vara.

Efter någon dag blåser den bort ur minnet.

Petter

7

Alla goda ting är tre.

För promiskuösa elektrikern Ron Woodroof (Matthew McConaughey) är det ett tygellöst krökande, knarkande och knullande som binder ihop rutinen.

Och trots att Woodroof väger som en sjuårig pojke och slits med en segdragen hosta ringer inga varningsklockor.

Men när han hamnar på sjukhus, efter en kollaps, kommer smällen.

Besked: ”Du har HIV och dör om en månad.”

Reaktion: ”I’m not fucking gay!”

I ”Dallas Buyers Club” (så klart based on a true story) handlar allt om Förvandlingen.

Woodroof är en rigid homofob vars liv, och med det värderingar, inställning, moral och grundsyn, välts upp på högkant i och med sjukdomen.

Han förändras, genomgår ett personligt paradigmskifte hiskeligt snabbt, och driver snart ett smådubiöst apotek utan organisationsnummer tillsammans med transsexuella Rayon (Jared Leto) som han småbondat med på lasarettet.

Affärsidén?

Kränga hyperpotent aidsmedicin från Mexico.

Det finns vissa problem med ”Dallas Buyers Club”. Att storyn är något rätvinklig och litet för hävdvunnen.

Och man funderar på saker.

Som varför Woodroof i filmen rider rodeo, det gjorde han aldrig IRL, och varför det egentligen var tvunget att klistra in fiktiva Rayon (han finns inte på riktigt).

För att visa på någonting?

För att tydliggöra?

Men det åsidosatt är Vallées karaktärsdrivna drama, där dum spire spero får ses som kugghjul, en uppvisning i hur rollprestationer lyfter historia.

För duon McCounaughey och Leto (som tillsammans bantade bort 35 kilo) är magisk.

Joakim