Wild

8

Fan.

En blir ju lockad, ändå.

Att ta Den Inre Resan.

Mindfulness i kubik.

När tentor och stress och ekonomi (ping @ HATA DÅLIG EKKE 1.0) klöser på ens inre.

Cheryl Strayed såg det som en sista utväg, när sorg och självhat var på vippen att förgöra hennes liv.

Att bara vandra. Mil på mil på mil.

Jag vet inte vad Strayed själv tänkte var syftet med resan, hur mycket magiska tankar om naturens helande kraft som styrde henne.

Men oavsett: vad hon och vi finner är att den yttre resan blir ramverket för den verkliga resan: inom sig.

Framförallt vandrar hon, tvingar sin kropp att röra sig, ena benet obevekligt före det andra, framåt framåt, för att komma till insikt om att: nu tar det stopp. Inom sig har hon ingenstans att fly. Alla vägar är uttjänta.

Flummigt?

Yep. Men det är något här som rör mig så mycket.

Bara att se ”Wild” blir i sig terapeutiskt. I viss mån.

Min kropp släpper en aning när jag ser Reese Witherspoons, omsluten av det stora gröna runtom.

Det vidrör något djup mänskligt, vad det innebär att leva: var din kropp än befinner sig finns en hel värld inom dig, den sväller och skrapar mot revbenen och behöver tas om hand. Gör det.

Petter

6

Ni minns efter ”Dallas Buyers Club”.

Snacket om ”Wild”.

Att Reese Witherspoon nog skulle få på hela skiten.

Göra SIN McConaissance.

Från kärlekstrubbel och loj romance till heroin, skavsårsplåster och sexmissbruk.

Så?

Njae

Jao.

Hmm.

Kanske kom allt redan med ”Walk the Line”.

Cheryl (Reese) är en ex-junkie som sjönk ner i geggan när allt rasade samman. Hon faller i missbruk, kemiskt och kroppsligt, och ser rensningen träda fram i en nästan två hundra mil vandring.

Welcome, Pacific Trest Trail.

Tre månader att söka efter sig själv.

På med bootsen.

”Wild”, med regi av Jean-Marc Vallée och manus av puttrige Nick Hornby (baserad på självbiografisk förlaga av författarjaget Cheryl Strayed), blir stark då och då.

När minnena fladdrar förbi, blixtrar till, och Cheryl nuddar sitt förgångna. Pappans misshandel av mamma Bobbi (underbara Laura Dern). Kanylerna i sunkläggan. Otroheten.

Där möter ögonen någonting som får större sprängvidd än i det (ändå) bubbliga mys som bäddade in nära besläktade (rent existentiellt) ”Into the Wild” (och DÄR bockar vi av DEN parallellen!).

Da problem?

Why not a GLORIOUS TEN, skinny bro?

Well.

Jag vet inte.

Att själva vandringen är rätt tråkig?

Att en ganska så dammig CGI-räv (som dyker upp flera gånger) ens tillåts agera krydda?

Att Reese inte riktigt når ända fram i sin förlösning som sönderknarkade Cheryl?

Du.

Jag vet inte.

”Wild” bär på rätt saftiga krafter stundtals, där det finns gödda lager av bitig ångest, mörk ånger och svidande insikter. Det psykologiska. Alla mentala knutor och själsliga muskelminnen som verkligen värker.

Samtidigt tänker jag: det är ju DEN historien jag vill se. Fullt ut. In medias res. Inte genom snabba, hoppiga tillbakablickar där det drabbande knappt hinner fästa innan vi är trangiaköket åter

Joakim