Interstellar

9

Det levandegör en, fan.

När en sitter där, mitt i bions mörker, och immersionen blir total.

De senaste veckorna har varit tokiga.

Stress, sömnbrist, självtvivel och skit.

En kropp som längtar efter att bara lägga sig ner och fly någon annanstans.

Så slokade jag ner i den där röda fåtöljen i måndags. Mörkret infann sig. Sen stjärnorna.

Det fanns en sådan oerhörd befrielse i det.

Det är första gången på flera år jag känt mig genuint uppslukad av en film.

Under de 169 minuter ”Interstellar” pågår tänker jag inte på något annat än det som finns i filmen, i dess värld och handling.

På hur stackars Murph måste känna där och då.

På hur berörd jag blir av Coopers tårar.

På Den Otroliga Jävla Rymden.

På hur mycket jag tycker om robotarna. Vill typ krama dem.

På hur försiktigt och bombastiskt berättandet är på samma gång.

På hur handlingen å ena sidan känns torr och tom, å andra sidan betyder allt viktigt och storslaget.

På hur det finns brister både här och där.

På hur de bristerna förtvinar snabbt medan stjärnorna rusar förbi.

På hur 169 minuter känns som… jag vet inte, mindre i alla fall. Ironin i att tiden blir relativ i det här stora mörka rummet.

Och jag tänker innan den ens är över att jag vill se den igen.

Petter

9

Det är intressant, det där.

Hur vi blickar inåt, på riktigt, först när vi möter något stort.

Med volym tillåts introspektion.

Typ så.

Christopher Nolan har alltid burit på en hammare som slagits för kval. Men inte sällan har de förhållit sig rudimentära och mellanmänskliga.

I rymdeposet “Interstellar” är ansatsen annorlunda och linsen bredare. Det är inte längre du, hen och jag. Utan mer vi, oss och dem.

Synopsis: i framtiden är vår planet på väg att implodera (bildligt). Marken är mer eller mindre obrukbar, knappt några grödor växer, och befolkningen plågas av svält och svåra sandstormar som sabbar lungorna.

Före detta ingenjören Cooper (Matthew McConaughey) lever mitt i det där. Han driver en gård, försöker att få ruljans på hemmaodlingen och hålla ihop den familj som hans bortgångna fru efterlämnade.

Men märkliga saker har börjat hända på gården. GPS:er brakar ihop, ett av husets rum tycks hemsökt och när Cooper får KTH-feeling och lyckas tyda binära koder i luften (!) hittar han plötsligt vägen till Nasas superduperhemliga huvudbas.

Sådärja.

Snart ska Cooper ut i rymden och rädda mänskligheten.

”Interstellar” är vid en första anblick tämligen konventionell sci-fi. Men i sak behandlar den så mycket mer än universumfarkoster, visuell himlakroppsdynamit och Människans Stora Räddning™.

Det går att argumentera för att Nolans tagning av rymden bär på religiösa stråk. Men det är lätt att falla för elementära allegorier.

När jag ser “Interstellar” tänker jag mer på Peter Fenwick, Stone Tape Theory och generös DMT-utlösning än vad jag gör på Gud.

För i Nolans voluminösa utblick, där han placerar oss (tittarna) över oss själva (människan) och skickligt målar frågeställningarna brett i ramen för oändlig canvas, ryms likväl något som mer handlar om individen än kollektivet.

Well.

This is some flummy shit, papa unt mam.

Men om något är “Interstellar” berörande, på djupet och i lager.

Hantverket är nära det perfekta. Den tydliga förankringen i genrens historia. Zimmers i stunder vindpinande soundtrack som piskar och ylar och brölar.

Och McConaughey, då, som måhända inte når det som fanns i “Mud”, “Dallas Buyers Club” eller “True Detective”, men som så stringent förkroppsligar de våndor som i sammanhanget ter sig långt bort, men som ryckta ur det faller sig allmängiltiga och förbannat naturnära.

Fan.

Som karln kan kanalisera.

Visst finns det luckor.

Sådant som skaver.

Konstigheter.

Men ibland står upplevelsen, och de kittlande efterdyningarna av densamma, över allt det andra.

Joakim