Trumbo

8

I’ll come right out and say it: “Breaking Bad” är en överskattad TV-serie.

Den är bra. Absolut. Vissa otroliga avsnitt. Men jag blev aldrig riktigt tagen av den. Jag överlåter de som hyllar serien att förklara varför den är så genial snarare än att själv förklara varför den inte är det.

Bryan Cranston, dock.

My bro.

From another mo’.

Närå. Men han och Aaron Paul var seriens stora behållning. Och Anna Gunn förstås (‪#‎teamskyler‬).

Jag är glad att den gav Cranston en större framgång.

“Skådisarnas skådis” som klev fram ur skuggorna, och så.

I “Trumbo” blir jag tagen, gång på gång. Framförallt av Cranstons skådespeleri. Det är storslaget, rakt igenom. Cranston far och flyger och kvar står bara Trumbo. Jag tror att det är han jag ser på, hans berättelse.

Även om Louis CK:s (mer än habila) insats gör att allt känns lite anakronistiskt för ett tag.

Filmen är förutsägbar. Dramaturgin spelar ut sig ungefär precis så som du förväntar dig. Vi börjar mitt i uppgången, ser fallet och sedan återupprättelsen. Det är på gränsen till tråkigt.

Men det är en så utsökt dramatisering, detta. Alla spelar som om de var hungriga nybörjade på någon prestigefull teaterskola. Varje scen känns.

Den bär också på något viktigt.

Sättet “Trumbo” skildrar åsiktsregistreringen och svarta listan och alla de där härliga inskrängningarna på grundläggande mänskliga rättigheter är inte romantisk, inte med något eufemistiskt vaselinfilter över skärmen.

Jag inbillar mig att glöden med vilket det skildras bär på budskapet: det här händer än i dag, i någon mån, i någon annan form.

Tro inte att ni lever i något slags avlägsen utopi.

Petter

8

”Trumbo”.

Tänkte ju ”Truman” först, jag.

Det är den dagen.

Jag sitter här på en pendel som kränger i kurvorna. Det luktar fis, koagulerat ryggsvett och slappdiskad matlåda och jag sitter här inklämd mellan två män med breda ryggtavlor som har Asus-lappisar i knäet.

Så: jag har gett mig själv en deadline här.

En recension på fyra minuter.

Bara.

Skriva.

Vad jag tycker, då, om ”Trumbo”? (TRUMAN!!!) och det?

Den är ju emotionell (ju).

Hela resan som Trumbo (Bryan Cranston) gör. Från okuvad rabulist till pillermissbruk och tomma checkböcker och cigg i baljan. Och även om det andas någonting positivt i två timmar, i en latent medvind där man vet att det NOG kommer att komma en REVANSCH, är det i svärtan som regissör Roach förvaltar verklighetens förlaga på bästa sett.

När Trumbo (förnamn, någon?) sidesteppar sina familjära åtaganden/plikter/hyfs för att stånga barrikaden och hitta sköna loopholes (ain’t life wonderful, Clem?). Att han tvingar barnen att springa ärenden, fixa manus. Att han ALDRIG viker av. Finns ju någonting fint där, i all vrånghet. Att stå upp för något som betyder saker.

Cranston är jätteduktig. Där i badkaret, scenerna med Hollywood-höjdarna. Konfrontationen med John Wayne. Konstnärliga närmandet med Kirk Douglas.

Och Louis CK. Jag blir drabbad här, på riktigt nu, av käppen och onda hostan. *tår*

Helen Mirren så klart LJUVLIG som svinet Hedda Hopper.

”Trumbo” är kanske det mest kompetenta, sett till hantverket, på typ ett år. Parkerar mellan brain och heart.

Flawless och så.

Det finns som få glipor där skit rinner ut.

Joakim