6000 dollar.
Typ 60 papp, då. Eller säkert mindre på den tiden.
Det var budgeten Cristopher Nolan och gänget hade att röra sig med när denna motion picture (rörlig bild – då) skulle sättas ihop.
Med det i åtanke är det fan förbluffande hur bra den är.
Men allt rinner väl ut i manuset. Så att säga. Eh. Omständlig metafor? Okej, så här: manuset är fundamentet, och ju starkare det är, desto färre resurser behöver för att putsa till historien.
Cristopher Nolan ”pinnade” helt enkelt en slagkraftig berättelse, som dessutom inte behöver mer än 69 minuter för att ta sig in, ställa *vissa frågor* om The Human Condition, skaka om en i diverse plot twists och dessutom fuska med en tidsmässigt.
Classic Nolan som vi känner honom i dag, med andra ord. Detta är fundamentet för hela hans värv.
Och, well, jag sitter på ett tåg mot Malmö och dricker en öl och orkar inte skriva mer än så här:
Starkt manus, kreativ klippning, stabilt skådespeleri, ypperlig längd.
Takk for meg!
Ni som följer Torsdagsrullen _vet_ att jag får fysiskt ont av svartvit skit. Ni kan läsa mer här.
Men ”Following” är TYP den första B&W-mackan sedan ”Persona” (recensioner här) som fått mig ur gungning på ett bra sätt.
Christophers Nolans kostnadseffektiva (de flesta scenerna fick bara EN välrepad tagning) debut är en pigg och snillrik thriller som mår bra av den korta (yes!) speltiden.
På 70 minuter jobbar vi upp beskedlig puls.
Spännande är det – minsann – om arbetslöse kulturarbetaren Bill (Jeremy Theobald) som trasslar in sig i en rejäl smörja efter att han fått märklig DILLE (!) på att följa efter människor ute på gatan.
Och vi får ju bekanta oss med den unge Nolan här som med tiden låtit sitt välrenommerade regi-DNA jäsa i både volym och kraft.
Bruten kronologi; hopp hit och dit. Hypnotiska ljudmattor, mystik AF och en eller två plotvändningar som kastar om allt.
Det är som ett koncentrat av ett hungrigt konstnärskap. Ett tittskåp in i något stort som odlas. TYP.
Me likey, mucho.
Klaustrofobisk nerv som NÄSTAN får plats inom lunchtimmen.
Watch it.