GOOOOOJIRAAAA!!!
Den här har jag hört en del TISSEL och diverse TASSEL om.
Great Japan reclaiming the nuclear dino??
Senast en japansk Godzilla släpptes var 2016, med ”Shin Godzilla”
USA har varit på’t desto mer senaste årtiondet, med i alla fall tre (eller fyra, beroende på hur man räknar) rullar i ett nytt slags kvasitrilogi där King Kong agerar partner-in-crime.
De amerikanska versionerna är, vilket Kong-samarbetet alluderar till, rätt maximalistiska. Monstren är ENORMA, det är hemliga bautavärldar INUTI jordens kärna och, jag vet inte, medelhavet EVAPORERAR bara av ”Zillens” och ”Kingens” rörelser.
”Godzilla Minus One” är, i kontrast, förhållandevis lågmäld. Många av filmens 125 minuter ägnas åt att skildra ett Japan traumatiserat av andra världskriget, både rent fysiskt i hur många människor, byggnader och naturområden som destruerats, samt psykiskt – en befolkning som sörjer och konstant ser sig över axeln medan hjärtat bultar ont i bröstet.
Det är ofta en finstämd skildring av det där mellanmänskliga, något som amerikanska filmerna aldrig kom i närheten av.
Lägg då på det: GOJIRA. Fuuuuck.
”Minus One”, som är skriven, regisserad OCH ”SFX:ad” (!) av Takashi Yamazaki, gör ett ypperligt jobb med skala och närvaro, det KÄNNS verkligen som Godzilla är där. Och hans/hennes/hens (?) enorma destruktiva kraft är otroligt påtaglig.
Jag kommer på mig själv här i soffan med att utbrista ”Ooouh!”, ”NEJ!!”, ”Aaaahhh!”, ”Ååååh FA-AN” och så vidare. Det är inte ofta det sker.
Sen HAR den vissa luckor i det där människofokuserade dramat. En del otrovärdiga och illa uppbyggda vändningar som vi får tugga i oss.
Men vad gör det, när vi får en av de mest engagerande monsterfilmerna på typ tio år?
MOTTO KUDASAI, ONEGAISHIMASU!!!
Att ställas inför en nybakad ”Zilla-flic” brukar – ju – vara en garant för kaos, mos och sådana där charmigt absurda Emmerich-höjder som man GLUPSKT hinkar i sig och skrockar gott åt.
Massförstörelse, monument som faller, monstervrål med JOBBIG decibel och MAXAT soundtrack med typ Jamiruqai (!) eller någon annan spjuver.
Men så kommer ”Godzilla Minus One”.
En stillsam, typ luguber liten elegi-ish sak där den fasansfulla megareptilen får spela andrafiol; nästan kulissartad roll när det är Det Mänskliga Dramat som får mest scentid.
Om den av Zilla traumatiserade kamikazepiloten Shikishima (Ryunosuke Kamiki) som hittar både kärlek, styrka och motivation i sin resa tillbaka som människa inför sin oundvikliga returmatch mot vår storväxte havsdino.
Det ÄR annorlunda. Och, ja, rätt … bra?
Det finns ju som något GRUNDSORLIGT med hela Godzilla. Och även om det på sina håll andas liiiiite amatörteater (professorn Noda känns som hämtad ur Jamtlis sommarensemble) så känner man sig alltjämt lite drabbad och skör i söfffan.
Och effekterna. Pretty impressive för en ”CSN-budget” på ynka (i sammanhanget) 20 miljoner dollar. Utöver Zillas HELT DUNDERDÖDA ÖGON är det ju sketabra CGI ju!
Jahaja.
Den här var uppfriskande i sin svårmodighet.
Good take on our beloved friend Gojira.
Nu ser vi fram emot
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
