Iron Man

8

The one that started it all.

Tio år sen.

Jag minns väl hur jag och min bror Isak promenerade ned till MK2 Bibliothèque-biografen i Paris, fyllda av en lågmäld förväntan.

Vi hade båda läst Marvel-tidningar till den grad att karaktärerna och berättelserna liksom levde inom oss. Vi skulle fånga MINST varannan referens. Om inte alla.

Jag hade läst att det var något annorlunda med den här filmen. Inte riktigt samma sak som de tidigare serietidningsfilmatiseringarna. Ni vet. De usla Fantastic Four-filmerna, eller Spider-Man-filmerna som aldrig nådde riktigt HELA vägen fram. Marvel hade beslutat sig för att ta filmtolkandet av sitt sprudlande universum i egna händer och startade således egen filmstudio.

”Iron Man” var först ut.

På många sätt var det ett otippat val. ”Iron Man” har aldrig varit bland Marvels mest populära varumärken. Troligtvis hade det att göra med att Marvel vid tillfället hade sålt filmlicenserna till sina mest populära varumärken – X-Men och Spider-Man framförallt – till Fox och Sony, bland andra.

Så de tog vad de hade.

Det Jon Favreau, Kevin Feige och manusförfattarna skapade vilar framförallt på ett centralt beslut: att välja Robert Downey Jr. för huvudrollen, och att skriva ett manus där karaktären Tony Stark är skräddarsydd efter honom. Eller så var Robert Downey Jr. som gjord för rollen.

Oavsett perspektivet satt jag där i Paris-salongen och kände: den här bara SITTER. Som en SMÄCK.

Det var roligt, det var kvickt, det var bombastisk larger-than-life-action. Det var underbart detaljerad dialog (Tonys och Pepper Potts diskussion kring att Jackson Pollocks ”Springs period” inte syftar till årstiden utan till att han bodde i orten Springs!), dynamiska relationer mellan karaktärer som känns trovärdiga, som känns som hemma i den fantastiska serietidningsvärld de skapade.

Det Marvel Studios hade lyckats med var att hitta en exakt tonträff.

Filmindustrin skulle förändras, inte minst kvalitén på serietidningsfilmer framöver. På tio år har Marvel Studios släppt 20 (!) filmer i det de kallar Marvel Cinematic Universe. Som sämst har de varit helt okej, som bäst har de varit helt fantastiska.

Och ”Iron Man”, starten på allt, är fortfarande en av de bästa.

Jag kommer nog aldrig tröttna på den.

Petter

7

Såja.

Om det är någonting som _definierar_ popcornrulle för moi är det actionpumpade och lättsamma superhjältefilmer med ett väl avvägt TSK-mått HUMOR.

I blick: förhoppning + någonting rofyllt och blåögt.

På bord: en bättre plastbunke kastrullpopp med RIK saltning. Inmundigas fast AF medelst (!) bautalabb signerad undertecknad.

I andra näven: Antarktis-kyld läsk (helst Fanta!) som fräser och spritter (!) i nära nog en halvtimme eller så PGA ansatta isbitar + kolsyra.

Äh.

Svävar ut här, once more (again?).

Men: vi är ju – därmed/härmed – TYP tonårsnippriga över att ta oss an hela MCU-katalogen. Det ni förstår, ja? Stefan Nordström – E DU MED NU?

Först ut: ”Iron Man”.

Som är behaglig ju. Imponerande CGI (tio jordsnurr på nacken!), ultratrevligt techmys och HABILT skådespeleri.
Robert Downey Jr. är tjusigt slick och typ improvrapp som förmögne mogulen Tony Stark/plåtaltruisten Iron Man.

Gwyneth Paltrow (så klart) mer än beskedlig som överspända assistenten Pepper.

Men Jeff Bridges sticker ut här. Vilken insats som den skalliga vedersakaren Stane som det osar duktigt katt om från bildruta ett och framåt.

Han kliver in i ett rum, vilket som helst, och ÄGER det. Läskig som fan – på flera nivåer – med en konfronterande virreröst så pregnant och _djup_ att det känns som att han svalt hela ön Islay och låtit den stanna kvar därnere i magsäcken som ett malande, glödande kärnkraftverk. Tuppaskinn, vänner. Alldeles kall invärtes et al.

Så.

”Iron Man” glider ner och ställer inte till med några trubbel. Det är lagom , det är spännande och ystert och det finns en tonträff och anda som minner om att vara tio bast gammal, uttala Carnage helt fel (se Facebook för vidare info) och sitta HÄPEN på dass med senaste numret av ”Spindelmannen” mellan fossingarna.

Vi blir barn igen för en timme eller två.

Next stop: ”The Incredible Hulk”.

Joakim