It Follows

8

Obehaget kryper i kroppen.

En lätt, knappt märkbar kyla som flyter i venerna.

Ni vet de där scenerna i thrillers av typen “Tinker, Tailor, Soldier, Spy” där allt ställs på ända, när stråkarna dras upp högt och någon med uppspärrade ögon säger “…how is it possible?”.

Olusten som uppstår där.

Den stämningen drar “It Follows” ut på en timme och fyrtio minuter. Ingen frist alls.

Det är nog det mest kreativa skräckkonceptet jag stött på på länge.

Någon kanske skulle kunna argumentera för att det är en trött metafor för vårdslöst sex i tonåren. För könssjukdomar?

Men. Äh.

Det är ju inte det det handlar om.

Det som drabbar mig är snarare den djupa moraliska frågeställning protagonisten Jay ställs inför när hon förföljs: Ska jag frigöra mig själv genom att ge denna förbannelse till någon annan? Eller bära på det själv? Vad hon än väljer är hon – no pun intended – fucked.

Gestaltningen av hela denna situation är genomförd med en sådan fingertoppskänsla – med RÄTT briljant foto, subtilt skådespeleri all around och en smart dramaturgi som håller ögonen konstant fästa på skärmen.

Bra där, AMERIKA.

Petter

8

Att vara livrädd för det en ser.

Eller för allt som inte syns.

Jag tänker mycket på det där. Hur skräck som mekanik fungerar. Vad som får i gång bröstkorgen och så.

I independentrysaren “It Follows” är det under andetagen som allting nyper till. Jag mår som sämst när vi förväntas pusta ut.

Huvudingrediens: en sjukt lömsk sexpoltergeist som smyger sig på offer i ett skitigt Detroit enligt någon absurd pyramidsspelsdogm.

Hen KAN ses som både allegorisk eller symbolisk. Om STD:s, förgänglighet och mortality.

Men skit i DÄ.

Essensen: superdoldisen David Robert Mitchell (“Mitchell was born in Clawson, Michigan” är enda [!] infon under rubriken “Life and career” på Wikipedia) visar här upp ett rätt fint snickarbälte som regissör.

Det är lågmält, lugubert, suggestivt och typ vackert. Filmtekniskt strålande. Ett Reznoresque-molande (lex “The Social Network”) soundtrack som ylar, brusar och gnisslar.

Maika Monroe?

Äh.

ÄH!!!

Kunglig ju.

“It Follows” navigerar rätt i mer eller mindre varenda scen. Oavsett om det handlar om Jays (Monroes) tunga samvetskval. Miserable Pauls (Keir Gilchrist) melankoliska highschoolkåtma. Eller om Den Stora Skräcken.

Joakim