The Lodge

8

Skräck är en genre som lever och dör på en faktor: originalitet.
Inte för att originalitet direkt *skadar* andra genrer. Men det är något specifikt med skräck som gör att det blir så mycket sämre (för oss allesaaammaaaa-aa-aans 🎶) när det mest rapas upp trötta troper. Man kan ju säga att något av det mest centrala i skräckens väsen är just något nytt, något okänt, något mystiskt. Något som överraskar en och får skinnet längs ryggraden att ila för att man inte förstår det man ser framför sig.

Så när skräckisar gör det förväntade blir det följaktligen: gäsp. Mer typ irriterad än skrämd när nunnan/svarthåriga flickan/dockan hoppar fram och skriker med sabeltandad käft.

”The Lodge” gör någonting ganska nytt. Visst, visst, den lutar sig på en klassisk *setting* (fast i en stuga ute i vildmarken) – men utöver det är det fan oförutsägbart från typ minut ett till den sista.

Intrig: kreativ.

Manus: välsvarvat.

Skådespeleri: stabilt AF, särskilt barnens.

Twisterna är också inte riktigt de man väntar sig.

Bra, bra, bra!

Me gusta The Lodge, me gustas tu.

Petter

8

Så var det så – då – i rullarnas land, att en ny skräckis med psykologisk agenda stod i tamburen (!) och ville tassa in i hemmen våra.

”The Lodge”, it is.

Och visst är den charmigt eljest, österrikiska duon Veronika Franz och Severin Fialas minst sagt svängiga stughorror där sektdottern Grace (Riley Keough) och barnen Aiden och Mia hamnar i rysliga demontrubbel när den ena läskiga skiten avlöser den andra i en ensligt belägen ”Brunkulla Gård-kåk” med isbelagd insjö som närmsta granne.

Rädd? Jo.

Tagen? Mmm.

Good flic? Aha, yeah.

Firma Frabz/Fiala (vill se deras långfilmsdebut, ”The Field Guide to Evil” [!], Pete!) rattar rysaren med trygg hand.
Det är oväntade (faktiskt!) twister, obehagliga tavlor på väggen, dockor (så klart!) som mentalt SKAVER och rent cineastiskt välskuret AF med kontrastrik 16:9-porr featuring finfina snitt där snö, trä och mörker utgör någon sorts kuslig triplettbas.

Men om det är något som ”The Lodge” excellerar i är det att vrida fram spänning (tänk tusen nålar-greppet, långsamt) UTAN att förlita sig på loja jumpscares och forcerade violinhöjningar för att ruska om tittarna.

En skräckis som är vackert/effektfullt malande OCH som – tack och lov – helt saknar det mekaniskt hågstulna muskelminne som plågar genren och PÅ RILLEN sabbar TYP åtta av tio filmer med aströtta konventioner, förutsägbara vändningar och indolent plotsmörja.

Nä, vänner.

Detta: en resa.

Var nervös och spattig i soffan (fejkleta popcorn i bunken för att slippa se ruggiga scener och så vidare) typ hela jävla tiden.

Gott betyg.

Joakim