John Wick: Chapter 4

8

Nu var det en dryg månad sen vi såg den här rullen, på goda ljuva mysiga Cinemaxx i KPH. ❤

Dansk starköl KÖPT inne på biografen och så vidare.

Huge popcorn for 60 DKK.

Anyway.

Jag märker hur många bilder lever kvar i mig, många scener som har hängt med sedan dess.

Först, så klart: ”dragonbreath”-hagelbrakarna sedda ovanifrån à la TV-spel (”Hotline Miami” för ni nerds där ute som vill ha något mer specifikt).

Fyyyyy fan vad snyggt, coolt, halsbrytande kvickt. Och visuellt: mörkret som rivs upp av taggig sprakande eld varannan sekund. Utsökt action.

Och det är ju i mångt och mycket vad John Wick 4 – och dess tre föregångare – är. Utsökt action. Här finns inte mycket story att hämta, annat än för att staga upp karaktärerna. Och karaktärerna ÄR fan starka, det står jag fast vid.

Karikatyrer på ”Grand Theft Auto”-nivå, absolut, men likväl: roliga, karismatiska, skrämmande, eljesta.

Så det är de två benen ”JW” (Snabba Cash???) står på: fet action och bra rollfigurer.

Köper man att det är det man kommer få är det svårt att bli besviken, i min mening.

Och ”JW4” (för FJÄRDE gången, Kinnaman??) levererar.

Det ligger väl också i filmens natur – dåååå – att det inte går att lägga ut texten alltför mycket.

Det är en visuell, humoristisk våldsam fest som behöver ses med egna ögon.

Se på bio! Eller i 4K HIGH DYNAMIC RANGE på en TV med DEEP BLACKS.

OK?

OK!

OK.

Petter

5

Jag hade TYP nada koll på John Wick innan vi tog oss an detta. Utöver att det typ är ikonisk B-action (frekvent förekommande i Corridor Crews klipp etcetera).

Setting: CinemaxX @ CPH i varsin del av salongen. Medsmugglad vin och så vidare. Feeling the buzz. Ni vet premissen. Exakt samma film vid exakt samma tidpunkt men på olika platser und so fakkin weiter.

Men ja.

John Wick.

Är någon typ lönnmördare, huh?

Som förlorat frugis å hundis, yes?

Och i tre filmer slashat tusental i vedergällningens tecken?

Actionjunkien Anders Clarks favvofranchise?

Jo, något sådant ÄR det ju.

Och även om den fjärde (avslutande?) delen om den emotionellt avstängde duckar onödig backlog (jag hänger FAN med RÄTT bra ändå) är det en mustig kalljäsning som Stahelski (regi) bjuppar på.

Fasttejpad i nära tre timmar, det ÄR man.

Utdragna scener, tack, det är något som serveras.

Typexemplet: en promenad genom konstgalleri tar 3-4 minuter i stället för att vara över på några sekunder.

I övrigt är det (så klart) vältrimmade slagsmål, urtöntig machodialog och noirmörka stadsvyer som göder våra ögon i timmarna tre.

Summan av le kardeummi: helt OK.

Det är väl typ så.

Joakim