The Matrix Resurrections

4

Ja.

Jo.

Den suger, tyvärr.

Inte riktigt lika hårt som senaste filmen, ”Revolutions”, dock.

Den här omstarten (?) HAR ändå något den första typ trekvarten.

Scenerna med en deprimerad Thomas Anderson som mest går igenom vardagen, ett fåtal bakslag från suicidalitet, är drabbande. Badanka på huvudet och så vidare.
Och här gör Keanu Reeves rollen bra. Han bär på en viss sorts sorg, säkert delvis hämtad ur hans oförtjänt ledsamma privatliv.

Det finns också något, ja, KUL, i hur ”The Matrix” numera är ett öppet onlinerollspel, där den verkliga världens händelser har skrivits om till TV-spelsfiktion.

Genomförandet av denna berättelse är ju dock som absolut bäst habil, ofta rakt av dålig.

Och efter de där första 45 minuterna faller det mesta samman. Så fort vi är tillbaka i verkliga världen blir det riktigt jävla uselt, nära på smärtsamt att ta sig igenom.

Let the dead rabbit lie.

Petter

2

Åh nej.

Det bliva ETTER värre i domedagsland.

Kolla bara här, på vårt betygssnitt för alla besök i Matrix-universumet:

”The Matrix” – 8/10.

”The Matrix Reloaded” – 5/10.

”The Matrix Revolutions” – 3/10.

Och nu denna illaluktande nostalgitripp – då. Vilken smörja, mannen.

I ”The Matrix Resurrections” möter vi ånyo Thomas Anderson (Keanu Reeves) som tydligen överlevde sista delen i trilogin och nu semi-softar som upplyft kodknackare på en spelstudio där han bland annat stått bakom hyllade spelet – just det – ”The Matrix”.

Snurrig AF, hombres?

Well, det blir värre.

I ett virrvarr av flashbacks, drömsekvenser (?), tokiga tillbakablickar och absurda illusioner stapplar Tompa omkring, helt jävla utnött av sin mentala treadmill där det bara är kaos i hjärnan, och försöker greppa sin dåtid, nutid och morgondag.

Inte blir det bättre av att de karaktärer han ”Tobbe G-kompilerat” i kodeditorn plötsligt TYP dyker upp på riktigt. Bland annat en hemsk Morpheus d.y. som är en överdrivet klämtjäck, flamboyant och punchlineknarkande version av det äldre, mer sammanbitne ditot. Pondus: noll.

Nej, även om det fjärde doppet i Wachowskis – nu bara Lana kvar IOFS – dystopiska epos har sina uppsidor i form av TREVLIGA slagsmål (utöver alla figurer plockade från träliga [?] PS4-flaggskeppet ”Horizon Zero Dawn”) och en oväntat läskig Jonathan Groff i rollen som Agent Smith är det mesta skit henan.

ALLDELES för mycket metadialog (”åh Neo, du gjorde så mycket coolt förut” följt av asgnetiga sekvenser från de tidigare filmerna”), överdrivna effekter och en anemisk, oengagerad Keanu som inte alls drar sitt lass för att ro hem rullen.

Lägg av och lägg ner.

No?

Joakim