Total Eclipse

7

Evigheten är solen, blandad med havet.

Jo jo.

Rimbaud visste hur han skulle navigera ett tomt papper.

Och det är alltså hans livsöde vi kastas in i; en konstant pendelrörelse mellan hedonistisk frisläppthet och misär tjock som tjära.

Först är vi lite stötta här, under vår titt.

Vad ÄR dette för grå fransk skittillvaro vi tvingas ta in? Horrible domestic abuse etcetera.

Men jag dras sakta in i romansen mellan Arthur Rimbaud och Paul Verlaine. De sorgliga suputerna till poeter har satt en krok i den andres bröstkorg och elektrifierat linan, och hur ont det än gör varken kan eller vill de dra loss den.

Både DiCaprio och David Thewlis levandegör sina roller på ett smått magnifikt sätt. Jag tror på relationen.

Sen ÄR väl filmen något märklig i sin klippning och sådär, men det bidrar faktiskt till mitt engagemang.

Japp.

Evigheten är solen, blandad med havet.

Petter

6

Back in the land of our man Leo.

Och nu tar vi ett _precist_ ljushopp (great nostalgia of swim time @ school while young, huh?) ner i vad som kanske är 49-åringens svagaste hållplats i en annars HISSAD filmografi.

”Total Eclipse” – då. En riktigt lortig biopic-ish om franske poeten Arthur Rimbaud (DiCaprio) i megavidrigt 4:3-format utan något som helst HDR-lyster.

Där abnorma mängder absint och sadism skickar ner oss i en nyckfull och våldsam spiral av fyllesvingar och våldtäktsförsök, misshandel och skrik, separation och försoning, kval och ånger.

Allt med det väldigt deprimerande 1800-talet som stökig, smutsig kuliss. Osnörade boots och NADA hygien. You know the drill of old times, homies.

Så: mycket är jobbigt med ”Total Eclipse”.

Ett tag sedan man fick konfrontera sådan här destruktiv och reell brutalitet, typ. Där saker och allt runt omkring bara smulas sönder.

Och visst blir den relationella salladsslungan litet väl repetitiv och, ja, ”loopig”. Uppgörelse och flykt tillbaka till ångande samlag och intima löften om både bot och bättring för att sedan trasas sönder igen. Here we go again et al.

MEN den håller en ständigt på nålarna. I det erotiskt laddade triangeldrama där Rimbaud, vår gossen Ruda på steroider, finner sig smashad mellan sin volatile landsman Paul Verlaine (även han poet) och dennes fru Mathilde (Romane Bohringer) är det (faktiskt) svårt att nicka till.

Så visst HAR den något.

Leo är VASS här. Även för David Thewlis, i rollen som vårdslöse och – fan – vämjeliga svinet Verlaine, är det hatten av. Briljant osympatisk, ju.

Mmm.

Yeah.

Ändå sevärd ju!

Joakim