Still Alice

9

Herregud.

Jag upplever ett motstånd i skrivandet av denna text.

Det är helt enkelt svårt att sätta ord på upplevelsen.

Jag skulle kunna skriva om hur Alec Baldwin spelar med en fin precision.

Om hur gravt underskattad Kristen Stewart är och hur “Still Alice” kanske är det starkaste beviset för det hittills.

Om hur Julianne Moore ju ÄR samtidens främsta skådespelare. Så känns det här, i alla fall. En påminns liksom om det – just fan, det är så HÄR bra hon är. Helt inne i rollen, rör sig helt naturligt mellan subtiliteter och högljudda krossa porslin-konflikter.

Men jag har svårt att hitta orden.

Det är en högst känslomässig upplevelse och jag får inte riktigt fatt om den, den tillåter sig inte riktigt kläs i ett språk.

Jag har sällan varit så berörd.

Petter

9

Minns någon artikel som jag läste, något reportage någonstans, om Alzheimers. Om när sjukdomen klöst sönder allt, när den drabbade ligger i sängen och tittar på sin partner och säger (typ): “Jag känner igen dig från någonstans.”

Fuck.

Me.

Att sakta urholkas och tappa sig själv och allting i ens kretslopp. Får ont i magen av sådant där. Bygger svarta saker i huvudet.

Samtidigt: finns ju en egoism där. Att mer frukta att någon i ens närhet drabbas än att jag själv gör det. Att varje dag förlora någonting utan att tappa det själv.

“Still Alice”, då.

Hmm.

Starka grejer.

Professorn Alice Howland (Julianne Moore) är en framstående superlingvist som krossar alla i Wordfeud och håller toppföreläsningar på Columbia University.

Men Alice har börjat att glömma saker. Platser, ord. Hittar inte rätt mapp på datorn. Stakar sig framme vid podiet.

Diagnosen: tidig Alzheimers.

Allt vrids om.

Moore, alltså. Så fantastisk hon är här. Tänk känslan i “Interstellar”, när McConaughey bryter ihop framför datorskärmen på rymdskeppet. Typ så. Fast under nästan två timmar.

Och det är inte någonting lätt som gestaltas. Att manövrera fram i ett långsamt sönderfall, att anpassa sin roll i det utan att förlora identiteten och avtrycken, måste vara oerhört besvärligt.

Men fan så bra hon gör det.

Och Kristen Stewart sedan.

Vad fan.

Känns som typ alla HATAR henne. Samma som med Zac Efron. Hmfff. *knyter nävarna*

SLUTA MED DET NU ALLA!!!!!!!!!!!

I Glatzers och Westmoreland tunga drama (som baseras på roman av Lisa Genova) slipas alla knivar sakta.

Men för varje scen, i varje interaktion, skruvas någonting varmt och blött upp inne i mig. Ibland känns det som att det är pingisbollar jag sväljer.

“Still Alice” är dräpande, ömsint och smärtsamt naken.

Joakim