Sideways

8

Whoa.

What a magic flick.

Nej men det ÄR ju något med de där stunderna. Som när Maya ser djupt in i Miles ögon, lugnet själv, och lägger en stadig och lätt hand på hans. Säger något som får mig här i sketsöffan af Sörfjärden att TYP tänka över mina livsval.

Whoa.

Mänsklig värme, snälla kom närmre och så vidare?

Kontrasterat mot alla närmast absurda komiska scener då den STÖKIGE Jack har ställt till med någon skit IGEN.

”Sideways” är en originell film. Det finns inte många berättelser som liknar den här.

Oförutsägbarheten.

Den alldeles sömlösa linjen mellan komedi och drama.

De magiska prestationerna från framförallt Paul Giamatti, Thomas Haden Church och Virginia Madsen.

Det känns på många sätt som att läsa en roman man hittar eller tar över från någon släkting på sommaren. Och den överraskar med hur indragande den är i all sin vardaglighet.

Välskriven, rolig, fylld till brädden av neuroticism och hjärta.

Petter

10

Jag kommer alltid ha svårt att släppa Alexander Payne helt.

För trots rent ut sagt bedrövliga ”Nebraska” och sömniga ”The Descendants” överlever det ändå något uns av hopp om att få uppleva Den Största Filmupplevelsen – igen.

Allt tack vare ”Sideways”.

För snacka om att slå undan benen på MEG när jag såg den för första gången anno typ, ja, 2005 eller så.

Typ en hormonfrustande ”The Trip” på steroider där vi får följa omaka kompisarna Miles (Paul Giamatti) och Jack (Thomas Haden Church) på omtumlande och soldisig vinweekend i Santa Barbaras utkanter dagarna innan den sistnämndes bröllop.

Paul Giamatti (så klart) strålande som buttre, uppgivne och nyseparerade författaren Miles som är emotionellt tillintetgjord och förlorat all värme och tillförsikt i väntan på sitt karriärsmässiga (och mänskliga) brejk.

Men Thomas Haden Church är den välförankrade pelaren kring vilken allting snurrar i ”Sideways”. Klass: världs.

Jack är Miles levnadglade motpol. En social bjässe med karisma, hunger och oomkullrunkelig ryggrad byggd av optimistisk ”glaset är halvfullt”-mentalitet.

I relationen dem emellan – spänningarna, kontrasterna – hittar vi det mesta av virket som Payne använder sig av för att snickra en roadtrip som växer sig större än skytteltrafiken mellan tanninerna och blir ett mellanmänskligt kammarspel som SÄGER saker.

Det är själfullt, drömskt, sorgligt, kul och drabbande. Där saker och ting sakta rivs ner och brakar samman för att kunna byggas upp igen.

”Sideways” är en lika självklar del av mitt DNA som den där iskalla fucking lagern på Scaniabadet efter löptur + dopp under den mer än ljumna Malmö-kvällen.

Well, well.

Det var det hele.

Let us now celebrate reviews of 400 (!) movies, homies.

Joakim