The Autopsy of Jane Doe

8

Hallå där, döden.

Kan du vara snäll att hålla dig i ditt eget rike?

Sluta fucka OPP och hemsöka oss i vår trevliga IFTTT-tillvaro med zombies och dylikt.

Blir ju dunderläbbigt, det där.

Jo.

Jag blir omskakad av ”TAoJD” (Danne tänker ”TAoJD like a TAoJDer”?), jag.

Trodde mig ha skyhög tröskel när det kom till zombiedarr och liknande splattermys.

Får oftast mest frysloppor av rysare. Tänk typ 1700-talets England, regn och becksvarta nätter och någon ruggig ondskefull demon som hemsöker ett skjul.

Usch.

Men ”Janne”, här, ÄR ju något mer än bara zombiesplatter. Även om såna inslag finns.

Här snackar vi snarare ett långsamt, noggrant uppbyggt narrativ som med små, små förflyttningar tar över ens sinne tills man sitter och tuggar på naglarna med ögonen uppspärrade. Kudde halvvägs upp för ansiktet.

Det är en utsökt, smart, snygg skräckfilm som ofta nästan mer angränsar thrillergenrens spänning.

Sen: Brian Cox, va? Stor, ju. Älskar hans imposanta paddnärvaro (shoutout till Virtanen!).

Och Emile Hirsch – underskattad och framförallt underutnyttjad, väl?

Yes.

Styrkebesked från alla inblandade.

Petter

8

Norske regissören André Øvredal gillar mystik.

Först var det ”Future Murder”, om paranoia och TYP lucida lustmord.

Sedan jästa skogstroll (Tobias Gerhardsson-favoriten ”Trolljägaren” från 2010).

Nu: ruggig slow-horror i klistrigt läbbiga ”The Autopsy of Jane Doe”.

Där obducenterna Tony (Brian Cox) och Austin (Emile Hirsch) – far och son – försöker att bena ut vad som hänt med en anemisk (hon är ju död – då) kvinna som hittats nedgrävd i en källare.

Är det något ockult här?

Ritualer och skit?

Varför ”lever” hjärnvävnaden?

And why so clear eyes, girl?

Jo, jo.

För varje ledtråd leds de närmare en bisarr och otäck sanning.

Jag gillar ”TAoJD” (säg förkortningen högt tre gånger snabbt!). Det är nervigt och skört, pulserande tempo som naglar sig fast. Klaustrofobiskt och jobbigt.

Och den känns ju typ, ja, rätt oförutsägbar? I en så hårt mallad genre finns sällan några luftspalter med plats för överraskningar. Vi vet ju nästan alltid vad som kommer att hända.

Men här sitter jag och är två saker.

Ett: nyfiken och aningslös.

Två: riktigt rädd.

För Øvredal dikterar sin skräck med noggrannhet, och han vet hur han ska vrida upp reglagen.

Det som börjar med snabbklippt typ post-college-drama (”Nip/Tuck”-estetik JU där när skalpeller och köttsågar [?] viner förbi i rastlösa frames) landar efter ett tag i riktigt eggande, påfrestande skräck.

Cox och Hirsch har ett bra samspel, den döda (or?) kvinnan är jäkligt läskig och upptrappningen är så varsamt behandlad (Fitbit-appen säger att pulsen ökade från 69 till 97 under filmen).

Tack, Nils Hennum-Lindström.

Det här var en bra titt.

Joakim