Jag har haft något slags positiv fördom om den här.
Ni förstår. Young Leo. 1995 i New York. Bara att filmen, i min Chicago Bulls-besatta barndom, hette ”The Basketball Diaries”!
Blev ju sugen, va.
Men det blev aldrig av att jag såg.
På ett sätt är det synd.
För unge iddi-Petter hade nog blivit mer gripen av den här berättelsen. Haft mer överseende.
Men i dagsläget HÅLLER den ju inte riktigt IHOP, va.
Till att börja med: för lång. Klipp bort minst 20 minuter av heroinmisären. VI FATTAR.
Secondly: skådespeleriet är svagt-till-starkt över hela rollistan, och även för enskilda skådespelare från scen till scen. Till och med Leo. OJÄMNT och OTRYGGT för mig som tittare som vill DRAS IN och KÄNNA! HÖR NI MIG, FILMSKAPARE?!
Själva berättelsen är ju inte dum i grunden.
Det ÄR en allmänmänsklig berättelse ändå, den om hur lätt man kan hamna i missbruk, inte minst som påverkbar tonåring. Och det händer ju djupt sorliga saker här. Det vi ser är objektivt NATTSVART (Filip Hammar-röst).
Men det känns typ som att se, jag vet inte, ett avsnitt ”Solsidan”? Det tar sig inte in mer än nån millimeter av överhuden (JA, jag googlade precis ”hudens lager”).
Näpp. Somewhat of a failure.
Fuck.
Jag hade en skitbra RAMSA att inleda med här. Men den föll TYVÄRR i glömska under frukosten.
Well, well. Next time.
”The Basketball Diaries”. Smutsigt kanyldrama baserat på en OND skärva av livet som fick lovande basketlöftet Jim Carroll (sedermera hyllad [?] poet) att välja THE DOPE i stället för THE SPORT.
Och visst är det Leo som drar båten här.
Känns TYP som att han nästan toppade här?
Det här är HANS scen. Två år innan han såg sig själv bli katapulterad (?) upp i stratosfären med ”Titanic”.
Som bortsjabblande junkien Carroll är han det _solklara_ epicentrum kring vilken Mark Wahlberg (i tidstypisk ”Svenstavik-frilla”) och övriga i casten graviterar (kan man säga så?) runt.
He is crazy good, mates. Inte minst i de hjärtskärande scenerna med förtvivlade morsan (”The Sopranos”-bekanta Lorraine Bracco) där de hulkande ljuden, tårarna och skriken överträffar motsvarande i ”What’s Eating Gilbert Grape”.
Men visst saknas ändå någonting.
I all svärta; det bäcksvarta mörker där Carroll och alla homies sugs ner i kloakerna (bokstavligen) och förlorar framtid, känns det oväntat lite.
Det hugger till när Leo Boy bestämmer sig för att vara rullens MVP och gestaltar ångest, ånger och suget (scenen med fragman som FLÖDAR ur truten!).
Annars rätt så slätstruket.
Eller?
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
