Njaaaae.
Här blev det en märklig mix.
Ena stunden: starka scener mellan sensei Miyagi och Daniel-san, visdomsord som delas ut, drabbande romantik mellan ”Miya” och hans ex. Und so weiter.
Sen: långdragen så kallad ”exposition” på Okinawa, perforerat av märkliga actionscener där filmens stora antagonist Chozen slår ner mot (bokstavligen) Danne av typ helt orimliga anledningar?
Vad fan, chilla Chozen!!!!
Kort och gott: Karate Kid II känns stressad framförallt i manusarbetet.
Den blev alldeles för ojämn.
Otroligt soundtrack återigen, dock.
Nej.
Inte megaförtjust i denna.
Nog för att Miyagi och Daniels drömska tripp till Japan innehåller fin romantik, overkligt SALIVERANDE natur och en Pat Morita som spelar brallorna av det mesta i rollen som den balsamerande och rofyllde karatemästaren. Bamse-esque nestor.
Men det här är på det hela, det stora, rätt så tråkig, trälig gäspsmörja.
Boring som få-ån. Promenader bland träkåkar, över öppna fält och under skuggorna från storväxta körsbärsträd. Vackert. Men mest bara tomgång. Som de sämsta, mest platta minuterna i någon Linklater-rulle som kavlats ut till nästan två timmar.
Var är karatetävlingarna? Nerven?
Vem är Sato?
Why so angry?
Hur kan han gå från hjärndöd till pillemarisk AF på typ en minut?
Och varför stannade inte bara Danne i USA så att vi i stället kunde få två goda timmar i sällskap av Miyagi och hans omtumlande kärleksliv?
Nä.
AVOID!
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
