The Killing of a Sacred Deer

5

Nja, jag vet inte, jag.

Först och främst: det är ju en guldcasting, här.

Gillar Colin Farrell som fan. Nicole Kidman är ju superproffs.

Men manuset är så satans märkligt att det liksom aldrig fastnar på mig. NADA KLISTER!

Det stora problemet ligger egentligen inte i själva berättelsen, hur effektsökande den än må vara.

Det är det här med den stela dialogen, den märkliga stämningen mellan alla karaktärer. Det känns som att hela manuset först skrevs på grekiska och sen översattes via typ Bing Translate (!) till engelska.

INGEN PRATAR JU SÅDÄR!

Sen kanske det är ämnat att vara som en gregisk tragedi med högfärdiga yttranden om känslor och döden och fan och hans moooooostri.

Men jag pallar inte.

Petter

6

Me llamo Jeff.

Nä.

Det gör jag ju inte.

Heter Joakim, jag.

Men det är lustigt – ju – att jag sitter här och tänker på ”22 Jump Street” nu när jag _egentligen_ ska pula (?) ihop någonting om grekiske excentrikern och enigmatikern (!) Giorgos Lanthimos brutalt pseudo-allegoriska och udda slow-thriller ”The Sacred Killing of a Deer”.

Inte samma andas barn, direkt.

Men okej. ”TKoaSD” (låter TYP som ett ripparalias?). Märklig är den ju. Tar språng ur någon grekisk myt som jag förstår det (can you fill me in, DN?) och packar ner storyn i en kontemporär glamkontext.

Duktige (och underskattade?) Colin Farrell är kirurgfarsan Steven som – semi-spoiler – ställs inför ett val i klar paritet med det som Sophie gick sönder inför i ”Sophie’s Choice”.

Det handlar om fotspår som aldrig töar bort; utkrävandet av ansvar och att ge någonting tillbaka för det som en tidigare tog.

Visst.

Den är skrämmande ibland. Nervig och skickligt sniden med ett i det närmaste makabert kameraarbete med djärva vinklar, död dialog och utdragna scener där linsen inte sällan landar tätt inpå skinnet. Där otäcka, skärande ljudmattor hela tiden förstärker och slår an tonen ytterligare.

Lanthimos gillar det skumma och offensivt förvridna – då.

Och ”TKoaSD” är som en förlängning av grekens underliga antropomorfismflört ”The Lobster”.

Men här är självförtroendet ett helt annat.

Giorgos vrider och bänder på det mesta under två timmar. Vi åker från sida till sida tills vi inte riktigt vet var vi befinner oss.

Underhållande? Jodå.

Läskig? Oh ja.

Bra? Visst.

Bäst? Nä.

Energikrävande och/men tänkvärd.

Joakim