Ruben Östlund ska fan HA att han konsekvent gör EGNA filmer.
Enkla grundidéer men stora ambitioner.
Och genomförandet är allt som oftast typ minst 8/10. Fyra plus. Ni vet.
”ToS” är på många sätt hans mest ambitiösa satsning hittills. Olika länder, radikalt olika miljöer, halvstora namn i rollistan.
Den dansar hela tiden på något slags gräns, där den riskerar att falla ihop under manusets anspråk. Trovärdigheten som töjs, bit för bit.
Men strukturen håller.
Och det är också så här: det är en KUL film. Ett lekfullt utforskande av privilegier, makt, genus, mänsklig överlevnadsinstinkt. Man behöver inte lägga den under sin mest kritiska lupp.
Samtidigt går någon slags rörelse förlorad i det där lättsamma. Jag känner egentligen inte speciellt mycket för någon av karaktärerna. Det där vintermörka svenska allvaret som fanns i hans tidigare filmer, framförallt ”De ofrivilliga” och ”Play” saknas hos mig.
Nyfiken på nästa rullis, förstås!
Jag har tappat vår Ruben lite.
Totally in love (still) med ”De ofrivilliga” så klart, diggar fortsatt ”Play” och uppskattar den relationella ”tillitsåktur” som svenneosande lederhosendramat ”Turist” bjöd på.
Men sedan stannade det av.
Har inte sett ”The Square” (bad Joe?) och kände inte alls samma pirr inför ”Triangle of Sadness”, trots utlovad spyfest (”de kräks i TYP 30 minuter!”), oväntade cameos (Schulman med mustasch, Wikingssons ryggtavla etcetera) och Hollywood-krydda/wow-faktor i form av Woody Harrelson som vild sjökapten.
Jag stannade (väl?) kvar på perrongen när Östlund knaprade räls vidare och började att säga mer saker om själva världen i stället för ”bara” änniskan.
Men: positivt överraskad, jag är.
”Triangle of Sadness”, om ett gäng yachtturister som blir strandsatta, är rätt rolig, skruvad och vältempererad. Det är, som vanligt i Ruben-kosmos, en intressant gestaltning av hur status, bakgrund och personligt bagage beter sig när grundvalar ruckas och sammanhang förändras. Satirisk samhällspamflet. Men utan egentliga pekpinnar. Sedan är det lång skit vi har att göra med.
”Triangle of Sadness” sladdar in på beskedliga 149 minuter (2,5 timmar).
Me no like.
Alltjämt: god kvalle från göteborgaren som får en lite betuttad igen.
Ska (få-ån) se ”The Square” i kväll.
Torsdagsrullen • (C) 2025 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
